Vi älskade aldrig varandra. Älskade inte alls – vi knullade bara. Nu skriker vi. Du hot och jag anklagelser. Vet att jag hatar dig. Saknar dig ändå. Varför gör det ont att förlora någon jag aldrig ville ha? Någon jag borde ha vett att radera. Men jag stod ut med dig då. Inte mer än så. Och du stod ut med mig. Allt för nätterna, eller hur ”baby”? Vi simulerade kärlek längs gångarna på IKEA. Kyssar mellan stön som fyllde min etta till taket. Falskt som fan men jag sörjer saknaden av en kropp intill mig när jag vaknar. Din kropp, eller vems som helst.

Din.

Våra blickar möts i trängseln. Äkta avsky, genuint hat. Där har vi hamnat. Min röst i falsett, kroppen skakar redo för attack. Men faller framför dig. Slits bort. Du. Dina käkar spända. Du biter ihop, väser ur dig allt jag väcker nu. Tänker i fallet på hur vi tände varandra nyss. Nu släcker du oss med orört våld. Vågar inte annat här. Eller är jag inte värd din handflata? Vill klösa sönder dina läppar. Spräcka dem.

Vill. Kyssa dig hård. Igen. Trots allt.

Vi älskade aldrig varandra. Älskade inte alls – vi knullade bara.

Och jag vill. Igen. Trots dig.