Hon stod vid den porlande bäcken
ur hennes ögon lyste skräcken
Hon ville vila under granens täcke
hon var god men det inte räckte
För de ville att hon sitt liv släckte

De såg inte hur hon kämpa
utan bara på henne mer lämpa
Ingen vill veta hur mycket hon än streta
De ville bara ha någon att trampa på
det fick dem att mjukare och lättare gå

Hon i sig allt fann men de inte vann
Hon försvann en stund
Jorden är fortfarande rund

Hon skullle komma tillbaka
till allt det hon försakat
Att höra den porlande bäcken
utan att känna skräcken

Sova inunder underbara duntäcken
En lugn drömlös sömn
där det finns ett lugn
Det får henne på morgonen att stå upp
med tillförsikt och hopp
till en lysande sol
som mot henne log
Även om alla henne slog

När hon upp stod
alla förstod
Hon hade gått vidare
De hade förlorat
vinnaren var korad
Utan att det förstått
hur det gått
Slutet var nått men de mådde inte gott
Hon mår bra
att höra bäckens porlande
inte deras vrålande
Lugnet sig sänker
Vattnet det blänker
Det är ro