Att nå sin personliga bottnen
är som när granen tappar kotten
Ett fritt fall
där marken är hård och kall

Men liksom kotten gror och blir en gran stor
Jag också kan vända och förändra
Fallet är hårt
att åter gro är svårt
Men kraften i en kotte är stor
får mig att återigen tro att allt kan gro

Många månar vi se
med ett visst vemod vi lè

När tjälen går ur marken
det är den sista sparken
Då vi åter komma att växa
eftersom vi lärt oss vår läxa

Sista chansen
är som riddarens lans
som stöter in i djupet av hjärtat
Att ha känt denna smärta
är att tillslut ha hittat sitt eget hjärta