Med en grad i taget förlorar jag värmen. Noll till långt under minus. Det drar vid fönstret. Isvindar piskar in. I mig. Inuti. Nysnö pudrar mina tankar. Ger inget rus som kokain. Sveper in min kropp i sjalar, den som doftar dig har jag mist. Flingor yr vilse utanför. Ser ut som att de dansar men jag tror att de slåss. För sin existens och mot min önskan att smälta. Dem. Jag saknar dig inte, inte mer än solen. Inte mer än värmen. Min kropp har domnat nu. De säger att man blir varm innan man fryser ihjäl, att värmen liksom rusar tillbaka och stannar hjärtat. Som dina andetag. Din avdunstade fukt är istappar i mina lungor. Släpper taget när tjälen lossar, genomborrar mig. Spetsar min kropp. Hugger till. Jag huttrar, stelnar till is. Vindar viner iväg med mina drömmar.



Men jag saknar dig inte, inte mer än våren.