Jag samlar bilder på vackra människor som jag aldrig kommer träffa. Ser ner i urringningar och undrar hur huden kan vara så vacker, ser kullar, skogar och hav av människor som både är vackra och angelägna om att inte träffa mig, i mörkret som drar fram mig vilar snöflingorna i vinden och ensam är den som har tjockast vinterkappa. Tänker på sommaren och på nakenheten, friheten, skräcken och ungdomen. Om hur det skulle kännas att finnas utan skydd för världen och ensam är den som har tjockast lårfett. Hör hur pianot spelar i mina hörlurar och snön glider runt mina kängor, men jag känner ingen kyla. Lager på lager på lager looken känner inga känslor. Vill ringa och höra min egen röst tala till dig, vill gå i mörker som är upplyst av ljusslingor och veckla ut mina vingar, känna dina armar under mina kläder, känna kylan på huden, den som är så vacker även under urringningen, redan bakom resåren, midjan som rör sig i den mystiska rörelsen, gungar i cirklar, O:n, Alfa och Omega, början och börjans slut, vintermorgnar och sommarnätter men ensam är den som har tjockast portar in men tunnast fönster ut.