Första gången jag ser honom så står han vid salladsbordet i matkön, på andra sidan av matvagnarna, fullt upptagen med att lasta upp skolbespisningens vattniga tomater på sin tallrik.
”Vad duktig du är som äter grönsaker Alex”, säger tjejen bakom mig. Killen på andra sidan vänder sig om. Ansiktet spricker upp i ett snett, framfusigt leende. Han är söt, med klarrött hår som ramar in det ljusa ansiktet och får läpparna att blekna. Det är något särskilt med hans... så räcker inte orden till. Jag tror att det kan vara - - - nästa sekund är ett slag i mitt ansikte. Omöjligt kan jag sätta fingret på vad som utlöser förvandlingen. Kanske är det solen som skiner in genom de stora sidofönstren som får hans ögon att med ens komma till liv, som får något att i djupet av det där mörkbruna att fara upp mot ytan och sprida flyktiga guldreflexer kring sig. Kanske är det bara deras form, stora och mörka som hos ett rådjur, som får mig att flämta till eller kanske är det bara det samlade intrycket av hans vackra yttre som får mig att bli knäsvag. Innan han rör sig bort med sin bricka kastar jag en förstulen blick på hans hår, på hur det lockar sig över nyckelbenen, och på hans ansiktsdrag. En sista gång ser jag honom vända sig om för att ta sällskap med sin väninna till ett ledigt bord, och trots att det bara varar i en halv sekund, så hinner jag bli fullkomligt säker. Ögonen. Det är hans ögon. De strålar så vackert mot hans bleka hy när ljuset träffar dem. Mörkret i regnbågshinnan tycks liksom luckras upp, bli mildare och varmare, precis som när februarisolen smälter bort den frost som natten lämnat efter sig. Hans ögon ser så kärleksfulla ut, så sårbara och oskyldiga. Jag vill sluta dem med mina fingertoppar, pressa honom tätt intill mig och kyssa hans ögonlock. Blodet rusar i mig. Andhämtningen blir ytlig av välbehag. Jag vill sticka ut dem. Pulsen brusar i öronen. Jag vill sticka ut hans mörka ögon.

Det är mörkt och allting snurrar. Värmen under täcket får lakanet att klistra sig mot min nakna rygg men jag drar det ännu högre upp, ända upp till hakan. Min blick är riktad mot taket, men jag kan inte urskilja något. Jag tänker på ögonen. Alex ögon. På allt de har sett, på allt de fångat. Det svarta tomrummet runt sängen tar form, blir allt det han har slukat med sin syn. Jag tänker på hur den sveper över väninnan i matkön, på hur den sliter kläderna av henne i ett enda ryck så att hon står där, naken och utlämnad. Hjärtat hoppar fortare bakom revbenen, svetten pärlar i min panna och lackar på min bröstkorg. Hennes händer försöker skyla den oklädda kroppen och täcka för brösten. Luften stockar sig i mina lungor när jag drar in den, men det är inte hennes varma, mjuka kropp som kastar mig upp i extasen, utan Alex blick och allt det den stulit. Jag tänker på när den fixerar en nedgående sol, på hur den slukar det där ofantliga klotet av brinnande väte och helium. Scenen smulas sönder inför mina ögon, men ur mörkret föds något nytt. Alex eldhår fångas av en regnfylld höstbris som sveper över ängen han står på. Det vindpinade gräset är grått och slokande, men när hans mörka blick glider över det sterila landskapet tycker jag mig se blomster leta sig upp ur jorden likt gröna sömmar som spänner kors och tvärs över åkern. Han syr dem med sina iris och får röda kronblad att vikas fram, precis som när människokroppar vänds ut och in så att hela insidan blottas. Jag ryser vid tanken. Av njutning, och av fasa. Jag blundar, knyter nävarna hårt så att knogarna kanske vitnar. Men det kan jag inte se i natten, och jag bryr mig inte heller. Det enda som finns är Alex genomträngande ögonkast, hans omfamnande blick. Någonting i mitt undermedvetna viskar och prasslar om det motsägelsefulla i de båda känslorna, men jag kastar rösten åt sidan och spänner mig i hela kroppen så att ryggen kröks i en båge och tårna kramar i kramp. Och så all makt. Den makt de ögonen måste besitta gör mig så andlös att kroppen känns både slapp och sträckt på en och samma gång. Det är omöjligt att säga huruvida det rör sig om smärta eller lust. Kanske är sådana djuriska rester underordnade all den skönhet mina drömmars mörka ögon förtärt. Kommer de att snurra runt i sina hålor i kön imorgon och se på mig, se rakt genom min hy, och suga åt sig alla vackra tankar innanför pannbenet? Luften blir tjock av panik. Det där gyllene som bröt igenom ytan är inte alls något välmenande, inte alls sårbart och definitivt inte oskyldigt.
"Vem kommer jag att bli, när han lägger märke till mig?"

Mina egna ord blir hängande i tomma luften. De förblir obesvarade. Det spelar faktiskt ändå ingen roll, ingen som helst. Ljudet av mitt eget lättade skratt överraskar mig så att jag rycker till i min trånga kokong av täcken och filtar. Åtrån kokar fortfarande i mitt blod. Jag vill ha hans ögon. Äga dem, eller åtminstone få bli ägd av kraften i dem och sväljas helt av skönheten.