Målaren stirrade ut i natten. Snöflingorna dansade med vinden utanför men han såg dem inte. Hans tankar befann sig någon helt annanstans.
Ett nytt år stundade - ett år med nya möjligheter och med andra förutsättningar.
Det gamla tonade ut likt ett ödesmättat rekviemverk – regisserat av honom själv.
Oväntat förnam han sin spegelbilds trumpna uppsyn i fönsterrutans mörka blankhet.
Han ryckte till, vände sig tvärt och satte sig vid köksbordet.
Han visste att hans dagar var räknade och tiden knapp. Han kände sig med ens så gammal.
En gammal Elvislåt gjorde sig oväntat påmind och texten kom för honom som en uppenbarelse: ”It’s now or never…”
Han tog upp mobilen ur skjortfickan, slog numret till mannen som väglett honom genom åren och som alltid visste på råd – hans gamla läromästare.

Den gamla mästaren lyssnade till den yngre målarens klagolåt utan att avbryta.
Han förstod alltför väl dennes dilemma. Spänningar och magiska synkroniseringar var vardagsmat för en konstnär och något den äldre lärt sig hantera under sitt långa liv.
Han kunde bara lyssna och stötta men det yttersta beslutet var upp till målaren att fatta.
De pratade närapå en timma. När målaren lagt på kände han sig lätt om hjärtat och visste vad han skulle göra. Det var dags att lägga korten på bordet.

*

Kvinnan hade målat in sig i ett hörn – både bildlikt och bokstavligt.
Hon slängde ifrån sig palettkniven och blängde irriterat på duken som visade ett osammanhängande kaos av alltför många färgkombinationer.
Hon kunde höra hans röst dåna i huvudet; ”Håll dig till tre kulörer!”
”Äh, håll käften”, ropade hon högt och räckte ut tungan mot spegeln på väggen mitt emot.
Hon kunde inte måla längre, inte skriva och absolut inte tänka.
Hon var allt för uppfylld av honom och allt som hänt det senaste året.
Hennes inre var ett virrvarr av fragmentariska känslor och hon hade inte den blekaste aning om vart hon var på väg eller vad hon ville…

För att skingra tankarna beslöt hon sig för att ta en promenad. Vinterparadiset utanför omfamnade henne från alla håll. Snön och kylan kröp in under kläderna och hon kände hur varje por drog ihop sig.
”Precis vad jag behöver”, muttrade hon tyst – ”en riktig avkylning”.
Hon fnittrade till och tog några befriande danssteg och var nära att stå på näsan rakt i en snödriva. Plötsligt pep det till i hennes mobil.
Hon plockade upp den ur kappfickan och höll åter på att dratta på ändan. Chocken var nästintill förlamande. HAN hade äntligen tagit bladet från munnen.

På den lilla displayen framför henne uppenbarade sig ord efter ord. Så många bokstavskombinationer hade han nog varken talat eller skrivit förut. Hon läste varje rad förundrat och kände med ens en sådan våldsam längtan efter att få gråta. Han hade skrivit att han ville bjuda henne på middag, att han behövde tala allvar med henne och att han verkligen önskade - av hela sitt hjärta, att hon skulle tacka ja. Längst ner i högra hörnet hade han med versaler lagt till ett OSA. Hon skrattade och torkade bort en tår ur ögonvrån. En välkänd melodi tog oförmodat form i hennes inre. Hon nynnade musikstycket medan hon försökte memorera orden. ”It’s now or never...” Var inte det en gammal Elvislåt…?

*

Målaren var så nervös så han skakade. Han hade god lust att skicka henne ett nytt sms, där det skulle stå att han ångrade sig – det skulle inte vara första gången så fall.
Nej, det kunde han bara inte göra. Hade han tagit Fan i båten fick han se till att ro…
Cateringmaten stod på bordet, dukningen var klar och brasan tänd.
Nu var det bara damen i fråga som fattades. Han ställde sig i fönstret för att se om han kunde skymta henne.
Herre Gud, det här var nog det mest dumdristiga han någonsin företagit sig.
Han såg henne kliva ur taxin och gömde sig kvickt bakom gardinen.
Han ville inte att hon skulle tro att han stod där i fönstret och trånade som en annan fluktare.

Kvinnan ringde på dörrklockan och kände i samma sekund hur svetten bröt fram.
Hennes tankar åkte slalom mellan olika scenarier och för ett ögonblick hoppades hon att han inte skulle vara hemma. Tänk om de bara skulle sitta där hela kvällen i pinsam tystnad och stirra på varandra eller ännu värre – börja gräla. Det skulle inte vara första gången i så fall…
Hon tyckte det hela började kännas ytters pinsamt och beslöt sig för att raskt avlägsna sig om kvällen visade sig bli alltför krystad. Hon fick väl skylla på att hon kände sig krasslig och var trött.
”Man måste alltid ha en bakdörr”, muttrade hon.

Plötsligt stod han där i dörren med ett osäkert leende.
Som vanligt snubblade hon rakt i hans armar. Till hennes stora förtret hade hon råkat snava på tröskeln och med ett brak dessutom tappat sin väska på golvet. Han tog emot henne gentlemannamässigt och skrattade muntert.
”Har du blytyngder i den där väskan eller?”, frågade han roat.
”Väldigt lustigt”, fräste kvinnan och daskade till honom med halsduken.
Som på en given signal började båda skratta hjärtligt.
Isen - liksom tystnaden, var äntligen bruten.