När jag kom högre upp såg jag hur Hatari Zaidis ögon automatiskt fäste på mig. Jag visste att den inte skulle släppa mig med blicken. Den skulle följa efter mig tills jag var död. Jag flög iväg så snabbt jag kunde, men Hatari Zaidi kom efter mig. Jag såg hur den kom närmare mig. Jag flög högre upp. När jag var nära molnen glidflög jag. jag såg hur Hatari Zaidi sprang rakt under. Plötsligt ökade den farten. När den var ungefär femhundermeter framför mig, vad jag trodde såg jag hu molnen efter den slutade plötsligt, och den blev större. Jag såg ett par svarta vingar.
- Jaså… sa jag till mig själv. Så nu blir det en katten och råttan - lek i luften.
Jag flög upp till molnen. Jag såg ett litet hål i molnen som blev större och större. Jag såg blå himmel. Jag ökade takten. Jag kom plötsligt ut ur molnet. Jag såg byggnader, snövita moln, människor som gick omkring med vita rockar…
Jag landade på ett av molnen.
- Vart är jag? Frågade jag rakt ut.
- Jenniefer! Hörd jag någon ropa.
Jag vände mig om och såg Erik kom framspringande mot mig med utsträckta armar. Jag tog emot honom, trots att jag höll på att ramla i hålet.
- Varför dröjde du så länge? Viskade han.
- Om det är någon som ska några så är det väl ändå jag? Frågade jag när jag kände varma droppar på min axel.
Han tittade på mig med kisade ögon.
- Exander sitter där borta, sa han. Du borde gå till honom.
Jag såg hur en liten person satt böjd över en fruktskål. Det svarta håret hängde ner. Jag gick dit med försiktiga steg.
- Hur är det, Exander? Frågade jag försiktigt.
Han tittade upp med blodsprängda ögon.
- Vart har du varit? Viskade han med en roslig röst.
Jag svarade inte på frågan. Jag tittade ner mot de snövita molnen.
- Varför lämnade du mig? Frågade han. Varför har du andra kläder på dig? Hur kom du hit? Är du död?
- För många frågor… sa jag och tittade upp.
Han ställde sig upp. Han andades tunga andetag. Jag kände en borrande blick som gick rakt genom ryggen på mig. Jag såg Kimz stå i hålet.
- Är det här det fridfullarnas dal ligger? Frågade han när han steg upp ur hålet.
Jag hörde hur det frustrerande andetagen från Hatari Zaidi.
Jag såg det blev svarta fotspår efter honom. Jag såg ett belåtet leende bredda sig över hans bleka hy.
Jag ställde mig framför honom för att han inte skulle komma längre.
- Jaså… sa han. Det är här du gömmer dig?
- Jag gömmer mig inte, sa jag. Jag kom hit av en slump.
- Visst, visst, sa han.
Jag kunde förmå mig att ge honom en örfil. Trots att han var vampyr kände han det. Flinet i hans ansikte bleknade bort. Jag backa ett steg och sedan hoppade Kimz på mig. Han försökte att komma åt min strupe.
- Du har redan bitit mig en gång! Skrek jag medan jag försökte att hålla honom undan.
Han tappade greppet om honom och han träffade precis där han hade bitit för första gången. Jag skrek. Bilder flaxade förbi första gången han hade bitit mig. Jag kände hur tänderna borrade sig längre ner i strupen på mig. Jag kunde inte skrika. Det svartnade framför ögonen på mig. Jag skulle dö.
- Jag kan inte dö när jag är himlen… viskade jag.
Jag vart alldeles matt i hela kroppen. Jag kämpade att inte dö. Jag såg hur Exander kom och drog bort Kimz från mig och kastade honom flera meter bort från mig.
- Jenniefer… viskade han.
- Jag kan väl inte dö när jag är himlen…? Viskade jag så tyst att jag knappt hörde det själv.
Exander tittade på mig med tårögda ögon.
- Jenniefer… viskade han.
Jag kände hur ögonen inte längre kunde hålla sig öppna. Jag suckade tungt.
Efter min tunga suck såg jag bara svart. Jag kände mig vilsen.
Jag såg Kimz stå framför mig långt bort. Jag sprang till honom.
- Vart är jag?! frågade jag panikslaget medan jag skakade honom hysterisk.
Hans ögon rörde sig en millimeter och han tittade på mig.
- Du är död… sa han mekaniskt.
- Men jag är ju den utvalde! Skrek jag.
- Du är död… sa han mekaniskt.
Jag hörde ett morr långt ner ifrån Kimz strupe. Jag vände mig om och Exander stå där som i vargform. Ett morrande steg ifrån hans strupe. Kimz puttade undan mig så att jag flög långt bort. Jag landade på ingenting i det svarta. Jag såg hur Kimz och Exander sprang så snabbt så varandra att jag knappt hann reagera. Där var det en ända röra när Kimz och Exander slogs.
- Nej! Skrek jag. Exander du kommer att dö! Han är starkare än vad du tror!
I det ögonblicket slog Kimz Exander mellan revbenen. Jag hörde hur Exander gnydde när han plötsligt låg i det svarta. Jag såg hur det svarta löstes upp och plötsligt såg jag att vi var i himlen. Min farmor, farfar, Celona och en folkmassa som jag inte kände igen stod och bara gapade. Jag skrek att jag var här.
- Hallå! Ropade jag. Jag lever fortfarande!
Ingen märkte det. När jag vände mig om med en känsla att en fruktansvärd syn var där. Jag såg mig själv ligga där med blodiga kläder och vingarna som det var bara droppar blod på. Där Kimz hade bitit mig rann det blod. Mina ögon slog plötsligt upp. Mina stirrande ögon blinkade inte. Min kropp gick mot hålet bland molnen.
- Du tänker väl inte bli uppäten av Hatari Zaidi? Frågade jag när jag gick bredvid min själslösa kropp.
Den tittade med känslolösa ögon.
- Du finns inte i min kropp längre… sa min själslösa kropp till mig.
- Nu när jag inte finns längre i dig så lever du fortfarande och… började jag.
- Jenniefer, sa kroppen. Du tog över min kropp, men nu när du är död… så kan jag göra vad jag vill.
- Men jag har väl gjort vad jag vill, eller varit tvungen att göra med den där kroppen! Sa jag. Jag måste komma tillbaka till min kropp för att rädda världen!
- Nu när din vilja inte finns där, sa min kropp och slog sig själv där hjärtat finns. Så kan jag göra precis vad jag vill göra.
- Men du har ingen vilja! Sa jag.
- Just det… sa min kropp. Kimz bet dig för att han befriade mig från din vilja. Nu när din vilja inte finns i mig så kan du inte rädda världen!
Jag flämtade.
- Du har rätt… viskade jag.Nu kan jag inte göra någonting…