Jag saknar er verkligen..
Men jag tappar banden med er.
Ni säger att ni saknar mig,
men gör ni verkligen det?
Jag vill fråga er rakt ut.
Jag kan skrika ut det om ni vill det.
Jag kan skrika sönder mina lungor, för att ni skulle höra mig.
Allt för att ni ska veta att jag fortfarande finns.
Jag vet inte vilka band jag knyter med en person från denna stad.
Jag vet inte vad jag ska göra för att ni ska veta...
Att jag saknar er.
Ingen här verkar veta hur det är att ha sina ungdomsvänner ifrån sig,
dom som man älskar,
dom som man saknar.
Vissa nätter har jag suttit och gråtit,
ingen har funnits där för att trösta mig
bara tystnaden.
Jag gråter tyst i natten, men på morgonen låtsas jag som ingenting.
Jag hoppas att ni talar sanning om det ni säger till mig,
jag har inte fått träffa er på snart tre år!
Jag har pratat med er, men bara några få minuter. Några få minuter! Det räcker inte för flera år!
Jag vill höra era röster, era skratt, jag vill verkligen se era ansikten!

Snälla, jag vill tro era ord så mycket men jag vågar inte lita på dom orden.
Trots att jag verkligen vill!