Grenström befann sig i San Francisco. Hur det gick till var ett mysterium. De nordsvenska slottsväggarna omgärdade honom inte längre. Han måste ha slungats ut ur kroppen, högt över havet. Här for Grenström fram över stadens stupande backar på en lätt motorcykel. Terrängbilen han brukade åka i var som bortblåst. Dimman genombröts av såpbubblefärger. I luften låg sent 60-tal, kanske tidigt 70-tal. Trots det kändes det som i ett dataspel, hemskt detaljrikt. Var hela matrisen här en dröm? Den tycktes skifta för varje gatukrök. Prismat vred sig baklänges eller invärtes.

Nu kändes det som om han for runt i filmen Vertigo, i jakt på Kim Novak. Fast hon hade redan så påpassligt fångats upp av Tre Deckare. De levererade henne hem till Hitchcock. Men hon visade sig vara en docka. Den riktiga Novak fanns bara på några unika bilder, merparten var små dubletter. I det aktuella mysteriet var det Anne-Liv Villermark som Grenström skulle utreda. Under sitt röda hår hade hon haft grönt hår. Nu lossnade även det gröna håret ett par kvartér längre ner. Villermark hävde sig fram minst lika fort på sin motorcykel som han själv på sin. Under det gröna var håret silvervitt. Fröken ifråga såg med ens äldre och yngre ut på samma gång, dvs det silvervita avslöjade att ett så ungt ansikte omöjligen kunde vara lika gammalt som håret. Hon måste ha ytterligare ett hår inunder. Och när klänningen blåste åter upp, då hade trosornas nyans ändrat sig redan från förra kvartéret.

Grenström hette numera Gusten i förnamn. Tidigare hade han hetat Peter. Eller var det senare? Någonstans under pojkåren hade han förläst sig på Ole Lund Kirkegaard, slukat de skrangligt översvallande karaktärerna. Den danske författaren hade tydligen varit sjöman och gillade Pippi. Hursomhelst hade Grenström en dansk ådra. Varför stavade han inte Grenstroem? Kopplingen till Sverige fanns där lika starkt. Fast ingalunda på skånskt vis, för här for han ju omkring längs San Franciscos klippbranter! Motorcykeln åkte upp förbi en spårvagn. Ner på andra sidan krönet glimrade västkusten. Alexandersson, DeGeer o co stod och strulade tokigt i ett konditori som byggts om till psykklinik. En gammal magister gjorde i farten honnör med en skrivbok, som såg ut att vara Gusten Grenströms egen. Han skrattade.

Faktiskt måste Grenström vara pojke nu. Åter måste han ha blivit liten, mitt i en ohejdbar uppväxtfas, ett barn på oerhörda äventyr. Fattades bara nu att Gusten fann två polare, en tjej och en till pojke. Då skulle de på en enda sommar förmå lösa varenda gåta som fanns. Då skulle det bli slut på detta evinnerliga mysterium, så att ett nytt kunde uppbådas.