Du klär av mig naken med dina ord. Illamåendet sköljer över mig och jag försöker dölja min vinterbleka hud. Den bländar mig och tårar mina ögon. Jag faller sönder. I bitar. I smågrus som släpas in till min dörrmatta. Du blåser ut ljuset på min hornhinna. Släcker mig och vänder ryggen till när jag förblöder i ett svart hål under din skugga.

”Vi hade allt men det räckte inte”

Du dödar oss med mig som mordvapen. Krossar våra flämtningar med mina tunga murar och hugger isär våra fingrar med min vassa sköld. Den som skyddat mig från sådana som dig.

"Du förtjänar bara det bästa."

Dig. Dig. Dig. Tar istället det jag föraktar och förbannar avståndet över alla krusade vågor. För dig skulle jag gå över lik, dränka Östersjön. Hämnas på vattnet som tog dig när du valde sommarsolen bortom horisonten. Om du stannat hade mina lungor inte fyllts av salt. Hade aldrig brustit.

"Jag hoppas verkligen att du blir lycklig."

Jag med.





Men hur, utan dig?