Min hud drar ihop sig,
och blir torr som fnöske när du går.
När du tar all värme med dig,
ligger jag kvar övertygad om att jag kommer frysa ihjäl.

Din smekning över min rygg
förlamar mig och jag kan inte andas.
Du lämnar mig för mig själv,
och allt det onda går igång.

Varje gång jag ser dig le,
när du vänder dig om i dörren,
hugger det så hårt i bröstet,
att jag kan inte andas.

Luften försvinner
när jag inte längre kan se dig,
värmen försvinner
när jag inte längre kan känna dig.

Du släcker ljuset innan du stänger dörren.
Det är kallt och jag är ensam.
Utblottad för alla som kan se mig.
Och mina känslor äter på mig innefrån.

Jag hör dig gå, hör dig förvinna.
Min hud drar ihop sig,
och blir torr som fnöske.
Varför måste du alltid gå?