rodnande skärt hörs explosionen
inom mina förbrukade hjärnceller
så graciöst förlorat, ståendes på
förödmjukade benhinnor

så hjärtskärande hörs skriken
att ens hörsel uppfattar harmoni
så lurad på konfekten att föreningen
är lika osann som apokalypsens eviga
misslyckande

växelvis mellan skratt och gråt, skriks
slutligen det sista ropet på hjälp
men det dör ut av massans sorl och
förintas av propagandan som sprider
falska hopp

vi dukar under
men vi hoppas att förlikningen ska
sprida en påhittad rättvisa

men i jakten på meningen hörs
bara explosionen av de själar
som redan insett paradoxen

vi söndrar i vår jakt efter
en påhittad lycka medan
pentyldoften lägger sin slöja
över våra sinnen