Hade klivit in i den finaste av målningar,
Sorg fanns ej med på något av bladen i ordboken som var för den världen,
Den bok som jag exalterat hade öppnat.
I början var jag inte säker,
På vad jag skulle tro,
Om den vackra vy som bredde ut sig.
Hur skulle någonting kunna gå fel?
Minsta lilla strå på fältet,
Var växt från himlens skördar.
Men visste, att i den stund solen lyser som starkast,
Då den till och med bländar stenarnas ögon som inte finns,
Kan strålarnas värme få ängarnas gräs att brinna upp
Och min åsyn av lycka blir endast lågornas vinst.
Insåg att ordet jag sökte efter inte fanns i ordbokens innehåll,
Utan det var istället bokens titel som stavades:
Sorg.
Ramlade då ur konstverkets ramar, kallsvettig och förbluffad.
Skulle dra handen till bilden jag nyligen befunnit mig inuti,
När en glasvägg skjuts upp ur marken framför mig.
Börjar hejdlöst slå mot hindret, men slagen studsar tillbaka och blir då skadad själv.
Lika mycket som jag vill hoppa in i den magiska plats jag upplevt,
Så klarar jag inte av att se den sentimentala tavla som spetsat mig.
Springer då iväg, åt motsatt håll, men det verkar inte hjälpa,
För varje gång jag av nyfikenhet och rädsla vänder mig om,
Så är bilden precis bakom mig.
Har inget annat val än att måla över den genomskinliga väggen,
Så att jag inte ser vad som är bakom den.
Den enda färgen som finns till hands är mitt eget blod,
Som har sipprat ut ur mina ögonvrår.