Ljummen stillhet, var spridd omkring oss.
Frisk luft, dansade in i oss.
Glömde nästan bort
Att det nu egentligen, är vinterns tid.
Hörde avlägsna viskningar
Om att snön skulle falla,
Och jag tänkte, att ju det skulle vara helt i sin ordning.
Men från det fält alla blundade för,
Red blåsten emot oss alla.
Först såg vi de första galopperande vindarna,
Men det var inte mer än en blick.
Sedan kom en stormhord,
Den rev sår i luftens milda lugn.
Ibland hörde jag vindens hästar ropa.
Ropen var nog om att de inte var färdiga med oss.
Nu har det tidiga mörkret lagt sig.
Mot fönsterrutan ligger regnets droppar,
Min gissning är att det regn vi ser, vi känner, är luftens blod.
Det blod som blivit synligt,
Efter att blåsten rivit upp luftens sköra hud.