I en dimma eller dröm knallade Gusten Grenström omkring i San Francisco. Skarp som en detektiv var han i såväl inre sinnet som de yttre sinnena. Därmed var det ingen dröm, resonerade Gusten. Gåtan var ett mysterium som han skulle skriva. Allting handlade om den nutida horisonten av hans minnens samlade verkan. Motorcyklarna stod parkerade mot varsin rostig men välornamenterad fasad, både hans egen och fröken Villermarks. Nu flöt hennes fötter transliknande längs gatorna, som sökte hon ett spöke. Grenström följde henne ner och upp, ibland in genom porten till något konstigt muséum. Där skred Villermark korridorerna fram, direkt till en av miljoner montrar, och blev stående i djup kontemplation. Då måste Gusten också låtsas meditera.

Ute i staden gick en hel del folk i kortbyxor, såväl killar som tjejer. Det var många år sedan Grenström hade haft shorts på sig, och han tänkte inte prova i första taget. Likadant var kortärmad tröja längesen. Här bar studenterna till och med t-shirten ovanpå sweatshirten. Gusten mindes hur han kunnat ha samtidigt knallrött och kraftigt grönt, mildare mint och turkos, orange eller guld, då i sina yngre år. Sedan hade det blivit brunare nyanser, murrigt vingredelint eller rentav svart. Det vita var likaså längesen. I bästa fall var Gusten på väg in i en ljusblå period nu. Alla former av blått och grått hade synts honom totalt otänkbara under alltför många år, inte minst jeans. Men nu gick han ju omkring i denim-materialets födelseland. Guldgrävarna hade behövt lite slitstarkare saker. Spanjackerna som koloniserat USA:s sist upptäckta område, Kaliforninen, var visserligen av eld och blod i Grenströms världsbild - inget blått droppande där. Nå, med eller utan regnbågslogik fanns själva historien. Och nu höll Gusten gladeligen på att bränna sig på allt han aldrig vetat något om. Eller allt han glömt att återutforska...

Ett annat fenomen som Grenström undvikit kontakt med var havet, eller ens bäcken. Åtskilliga somrar hade förrunnit sedan Gusten senast badade. Kring kroppen ville han det torrt, ty in i hans psyke trängde redan de mest underliga strömvirvlar varje dag. I San Francisco fanns den skog och de backar han behövde. Men aldrig att Gusten gav sig ut bland surfarna, nej! Mysteriet tycktes hålla sig på stranden, på gränsremsan. Gärna stod han kvar och lyssnade ut över bukten. Därifrån kom stämmorna som Beach Boys fiskat upp, sirénerna som dansade på ett så skönt jordfast vis att man föga fattade vad det hade med vattnet att göra. Ändå var det ju sant att den lyckligast sprudlande perioden i Grenströms liv sammanföll med att han övervann sin simskräck, åkte rinnande rutschbanor med växlande kompisar, hoppade från torn och fattade att tjejerna kunde bli nakna.

Nu var här hög tid att hitta kompanjonerna, Gustens närmaste deckarkamrater. En kvinna skulle det vara, och en annan man. Då blev de tillsammans tre, som i barndomens riktiga mysterieböcker. Anne-Liv Villermark som han jagat sedan första kapitlet - kunde hon trots allt vara en vän? I nästa muséum skulle Gusten inleda ett samtal med henne. Tills dess rymde hon alla svar han kunde önska sig, och inget alls. Om Villermark var en resande doktor eller bofast missbrukerska, en medveten utomjording eller mänskligt förglömd - det var för tidigt att fastslå. Kaptén Källbjörk hade dock blivit kvar hemma i de norrländska markerna. Här i stora hippiestaden måste Gusten hitta en inhemsk kännare, smart nog att befinna sig utanför drogernas garn, men som samtidigt sympatiserade med de psykedeliska skikt som Grenström så många år varit på väg att förstå sig på.