För länge, länge sedan levde det en Kung och en Drottning, som varje dag sa till varann:

- Tänk, om vi ändå hade haft ett barn! Helst en son, lockig som morfar!

Så en dag, när Drottningen badade i sitt bubbelbadkar, hände det sig att en limegrön lövgroda med stort besvär lyfte på locket till avloppsventilen, hoppade upp på badkarskanten, slickade lite på kokostvålen och sa till henne:

- Din längtan blir uppfylld. Inom ett år kommer du att ge liv åt ett barn.

Lövgrodans profetia slog in. Precis ett år efter badet, i februari, födde Drottningen ett barn. Det var visserligen en dotter, lite tanig och med spikrakt hår, men hon hade i alla fall något omisskännligt intelligent i blicken.

På doppartyt kom hela släkten och alla rikets feer utom en. Det var ett litet problem där: feerna åt ju traditionellt på guldtallrikar och Drottningen hade beställt hem 12 kuvert av Royal Copenhagen Unique Malinovsky Plate, det var det närmaste hon kunde komma. Men det fanns en trettonde fe i riket. Hon var lite udda, från London, något av en försupen baglady. Drottningen hade inte bjudit henne, men hon var en smula orolig för att damen skulle dyka upp ändå.

Släkten och feerna skänkte dygd, aktieportföljer, IQ, EQ, ESP, stegräknare, gymkort, locktång och allt man kunde önska sig åt den lilla prinsessan. Men när likören var utdrucken och gästerna började resa på sig gjorde mycket riktigt baglady-fen entré. Hon styrde kursen mot groggbordet och svepte ett par dricksglas. Sedan spände hon ögonen i det illustra sällskapet och uttalade en förbannelse över ordet slender.  When the Princess will be attracted to Slender, she will fall in to a Coma, Twist and Turn, Suffer and Burn! ropade hon, svängde sitt trollspö och teleporterade sig ögonblickligen ut ur lokalen.

Kungen ville ju bevara sitt älskade barn och de investeringar som gjorts i hennes CV. Därför skickade han ut en befallning att alla sländor i hela riket skulle eldas upp. Flickebarnet, som blev döpt till Rose (hon tyckte själv det lät som en ko) växte upp, fick MVG i alla ämnen utom gympa (hon var lite rädd för plinten) och gjorde ett gudibehagligt, bildat och konversabelt om än inte helt klassiskt fagert intryck på alla som träffade henne.

Den dagen prinsessan fyllde femton år hade  kungen och drottningen rest till huvudstaden för att köpa prinsessan en present, eller kanske snarare ett paket. Det var det nya Microsoft Office-paketet som prinsessan hade önskat sig i födelsedagspresent. Prinsessan älskade att skriva och ville bli författare när hon blev stor.

Prinsessan strövade omkring lite i slottet som hon brukade göra, kikade in i ett tornrum här och där. I det östra satt den trettonde fen, bagladyn, och spann som hon plägade göra om fredagarna. Denna gång hade hon en riktig slända av trä, noterade prinsessan, inte det vanliga substitutet av plast som alla spinnerskor i riket fått hålla till godo med efter kungens bannbulla mot sländorna. Men prinsessan brydde sig inte ett smul om bagladyn. Hon såg rakt igenom henne, ut genom tornfönstret, över till stallet som låg vid kanten av slottets ängar. Där såg hon något som fick hennes hjärta att bulta. En häst fördes ut ur stallet. Den frustade i vinterkylan, röken flöt ur näsborrarna. Hästen väntade tåligt medan vagnen blev påspänd, en lätt vagn för mindre vedtransporter. Det var en  praktfull häst, en glänsande skäck med yvig man och ivriga rörelser.

Hästen var sannerligen vacker, men det var inte han som hade fått prinsessans hjärta att bulta. Det var stallpojken. En grabb i ungefärligen samma ålder som prinsessan, med arbetskläder och grova skor. Hästsvans, som passade så bra till hans syssla. Han såg kalvig ut, men ändå stark. Prinsessan såg rakt genom hans kläder och hon såg att han var Slender. Världens smalaste höfter och en sån söt liten häck.

Prinsessan föll ner på golvet och föll i koma. Sedan började hon krampa. Kroppen vred sig från sida till sida. Turn, Rose! Twist and Turn, Suffer and Burn! For a Hundred Years, and then Return! ropade baglady-fen. Och hela slottet föll i sömn på samma gång som prinsessan, men det var en annan slags sömn, mer som en dvala eller en slow motion. Kungen och drottningen som just hade kommit hem och kommit in i salen började gå som zombies och hela hovet med dem. Hästarna i stallet, hundarna på gården, duvorna på taket, flugorna på väggen, alla sänkte tempot, ja till och med elden som flammade i spisen pitchade ner. Steken slutade fräsa. Kocken som just skulle ge kökspojken en örfil träffade honom inte och båda somnade. Vinden la sig och träden utanför slottet slutade susa.

Runt omkring slottet växte en törnroshäck upp. För varje år blev den allt högre. Till sist var den kämpahög och omgav hela slottet, så att inte ens Rose’s anarkistflaggor, som hon hade hängt på tornen, syntes. På slottsgården låg hästarna och de brokiga jakthundarna och sov; på taket satt duvorna med huvudet under vingen. På tronen slumrade kungen och drottningen. Ibland tog de några trevande danssteg mot varandra, halvt i trance. I köket sov flugorna på väggen, kocken i köket höll fortfarande handen lyft över kökspojken, och pigan satt med den svarta tuppen som skulle plockas.

I riket berättade man sagan om den sköna sovande Törnrosa - så kallades nämligen prinsessan - och ibland kom prinsar och unga riddare som ville tränga igenom häcken för att komma in i slottet. Men det var omöjligt, för törnet höll tätt. Flera ynglingar blev hängande där utan att kunna komma loss och de dog en jämmerlig död. Stanken blev efter hand outhärdlig. Anticimex, Fonus och fixarlaget gjorde med jämna mellanrum en samlad röjningsinsats som förbättrade läget tillfälligt.

Prinsessan Rose sov – men hon levde. Hon drömde klara drömmar och gick ibland i sömnen. När kramperna drabbade henne blev marorna svåra och hon såg sig själv steglad, dömd för sin otillbörliga passion för stallpojken. Turn, Rose! Twist and Turn, Suffer and Burn!  For a Hundred Years, and then Return! ekade baglady-fen i hennes minne.

När kramperna avtog red hon med honom på skäcken, ut över ängarna. De satt barbacka, först hon bakom, höll om hans smala liv. Sedan övertalade han henne att skifta plats. Hon blev först lite rädd för fartvinden och den klara sikten, men så vande hon sig långsamt, lät hans händer greppa henne sakta. Det var som roseneld och snö. Fuck anarchism, this is better, tänkte Rose.

Tja, säg den lycka som varar beständigt. De hundra åren tog slut och Rose vaknade. Hon hade väldigt ont i huvudet. Flugorna och föräldrarna visade vissa livstecken, men Rose prioriterade föremålet för sina drömmar: stallpojken. Hon stapplade ner på gården, men mindes i samma ögonblick att han hunnit rida ut på skäcken den gången för hundra år sedan innan roshäcken växte upp. Så vad kunde hon göra? Hon slet  kökskniven ur den yrvakna pigans hand, va fan en plockad tupp mer eller mindre, och använde den som machete när hon försökte ta sig genom häcken.

Det var förstås inte lätt. Prinsessan fick blåmärken, skrubbsår och sticksår, och många av dem infekterades av diverse tropiska bakterier eftersom klimatet blivit mycket varmare under de 100 åren. Men roshäcken var ändå programmerad att hålla folk ute, inte hålla dem inne. Så till slut, efter sju sorger, åtta bedrövelser och nio katastrofer, lyckades prinsessan ta sig igenom. Blodig, tårögd, luttrad och stolt stod hon där; och räckte upp ett blött pekfinger i luften för att försöka utröna i vilket väderstreck hon skulle söka sin stalledräng. Eller kanske hans sonson. Ut skulle hon ju, i vilket fall.

Devoted to Love. With License to Kill, skanderade Rose när hon stegade ut i världen.