I över två månader nu hade detektiv Grenström förföljt fröken Villermark, från Norrlands innersta skogar till Västamerikas buktande havsbackar. Deras blickar hade aldrig mötts i det här livet. Nu klev Villermark rakt fram mot Gusten Grenström. Det bara skedde. Hennes hår hade blivit orange. De stod mitt i San Francisco. Hade fröken beslutat sig för att mysteriet låg utanför henne själv? Nu kunde hon lika gott jaga honom som han henne. När hon jagade så skuggade hon ingalunda. Villermark valde ut direkt, gick icke kring katten som gröten som Gusten gjorde. Hon var ingen privatdetektiv, fastän hon skulle ha varit skicklig ifall hon velat. Bakom de Orbinsonska solglasögonen, som hon just hissat upp, gnistrade hennes ögon gröna som en tillräcklig gåta i sig själv. Hennes skratt kändes bländande stort, Carly Simon:skt, läpparna Jolie:ska, men skiftade fram och tillbaka med en sammanbitenhet av Jodie Foster:ska mått.

Medan Anne-Liv Villermark spände blicken i Grenström insåg han att hon hade en annan personlighet, eller minst en annan, än han trott. Ett närmast afrikanskt humör låg över den kvinnan. Arga steg kunde lätt förvandlas till lyckliga - självmedvetna gester blev strax sensuellt överflödande. Däremellan måste nyfikenheten få sitt. Hon sa inte ett knyst ännu - bara iakttog Gusten. Så nu hade hans uppdrag blivit avslöjat...? I hennes aura rådde visserligen flera uns blyghet, men desto mer mod, ett mod som inte behövde bli övermod. Villermark var varken rent 50-tal eller smutsigt 70-tal, snarast 60-tal som skvätte över åt bägge håll. Eller möjligen ett mycket sent 80-tal som drog till sig travelling Wilburys från gamla törstande öknar. Hennes tunna himmelsblå jacka fick det orangea håret att sväva skönt. Guldnyanser glänste i trikåbrallornas skiftningar. Så hade ju Anne-Liv aldrig någonsin varit klädd medan Gusten skuggade henne! Själv bytte han sällan kläder samma dag som han borde. Fröken Villermark skulle funkat bättre som deckare.

Då hördes en sång från caféfönstret på andra sidan trafiken. Ännu en pusselbit föll pladask, och den föll så rätt. Under en av tonårens tidigaste somrar hade Gusten frossat i radioinspelningar av redan då uråldriga låtar. Nu åtskilliga säsonger senare fick han återupptäcka ett av de allra hjärtligaste styckena. Soul på genommysig nivå, fastän Gusten hade aldrig då känt till vilka The Four Tops var. Men nu kopplade han plötsligt. Han hade hört orden som "just walk away with me..." medan det hela tiden hade varit "just walk away, Renee..." Nu kunde han åtminstone lokalisera den varmt virila huvudstämman, nästan som Tom Jones. Sången kändes som en riktigt trygg regnbåge. Näst i tur på kassettbandet, ett av minst trettio, hade kommit (I Do My) Crying in the Rain, en betydligt avkläddare visa, i modernt tidlös version av danskan Sös Fenger. Det fantastiska var hur Gusten fått reda på de bägge vitt skilda låtarnas identiteter med bara en veckas mellanrum... ...och detta osökt, utan minsta efterforskning. Det hela närmade sig åter magi. Villermark tycktes också njuta av tongångarna. Skulle de börja dansa här mitt på gatan?!

Samma sköna gåta som afrofranska Renee hade utspelat sig kring irländska Come on, Eileen!, hon som sprang från slow-motion och studsade utför kullarna. Det var existensen av namn som försvårade igenkänning, ifall Gusten skulle ha sett titeln. Låtar hade ju inga egna ansikten. Hursomhelst var det Lissabon som var nästa etapp på upptäcktsfärden. Möjligen befann de sig redan där - om det här var en dröm. Men en dröm var det bara i dåligt skrivna äventyr. Det hade Gusten lärt sig redan i skolbänken. Och häromdagen hade han fått ett vykort från Rio de Janeiro. Doktor Drangel var det som ännu levde. Drangel hade råkat få se The Most Beautiful Girl in The World. Nu ville han bara berätta att han hälsat henne från Gusten. Doktorn saknade för övrigt Grenströms insatser i den fenomenologiska minnesforskningen.