När nattens mörker faller över mitt minne
formas bilder av djävlar som förmörkar mitt sinne.
De slåss och svär och lever om,
de höjer glasen och skålar i rom.

Deras knotiga fingrar lindas kring min hals,
på mitt väsen de dansar en förunderlig dans.
De blottar sina tänder och suger märgen ur mina ben.
De lockar och drar i mig, jag ber till Gud att min själ är ren.

Jag räds dem, men dock ej allra mest,
de är inte dem jag fruktar allra värst.
Jag säger: "Din djävul, jag är inte rädd för dig,
för den jag fruktar mest av allt är mig..."