”Det vore bättre om jag försvann”, sa han och såg bedrövat på mig.

Jag höjde ögonbrynen, sa inget.

”Tänk om jag vore säker på att jag skulle dö. Jag skulle anordna en bilolycka. Det enda som oroar mig är att jag bara blir skadad, hamnar i rullstol”.

Han såg fortfarande på mig.

”Undrar om du får ut försäkringspengarna om jag inte har bälte på mig”, tillade han dramatiskt, ”du kunde bo kvar här, inget skulle förändras, och du skulle slippa mig.”

Jag såg honom rakt i ögonen och sa:
-”Du jag skiter fullständigt i pengarna. Gå och häng dig i källaren du om du vill, det är ditt beslut. Försök inte lägga det ansvaret på mina axlar, det funkar inte.”

Han blev chockad. Gapade. Blev tyst.

Han lever än. 

Jag är inte en pusselbit i ditt ”Kontroll-pussel”