Jag träffade din bror inatt. Sprang på honom i Folkets park och det svartnade för mina ögon. Jag föll handlöst. Bröt ihop. Inte inför honom men inför mig själv och alla andra. Var först då som jag förstod. Att du är borta, finns inte längre kvar.

Tog bilen ut till olycksplatsen idag. Åkte ensam. Lade en vit ros och ett kort på marken precis där ditt hjärta för sista gången slog. "Vila i frid" försvann snabbt i mängden av andra ord på andra kort. Tillsammans jämrade de sig i tystnad.

Med ett fingrar rörde jag det avskalde trädet. Stammen så brutalt flisad och en speta trängde genom min hud. En droppe blod på vita rosenblad. Hjulspåren lika svarta som det mest definitiva. Du är borta.

Bara ditt ansikte står nu inramat här. Du ler och jag minns när kortet togs.






Ska aldrig glömma.


Dig.