Hora
hon var en hora
redan vid fjorton
de skrek i korridoren på skolan

HORA
HORA
HORA

när hon gick förbi viskade de
"hur kan hon, hur kan hon, hur kan hon"
förvirrat och ängsligt skyndade hon förbi
de inre tankarna malde som köttfärskvarnar
de trasades långsamt sönder
ju längre ner i korridoren hon gick
framme vid lektionssalen
var hela hjärnan mosad
med oro

Hora
Hora
Hora

"var hon en hora?"
någonstan djupt därinne
visste hon
de fanns på Malmskillnadsgatan i Stockholm
men inte här
i vår lilla bruksort
ändå var hon en hora
Hur kunde det komma sig?

Hon hasade sig in på lektionen
försenad
läraren stirrade ogillande på henne
det gjorde de alltid

kanske de visste
kanske de visste
något hon inte visste

där i den outhärdligt, vanmäktigt själsdödande lektionen
delade hon sitt inre i två
den ena vandrade ut i friheten
kastade sig desperat in i en väntande Amason
och tände en holk
medan solen lyste och drömmar om blåa himlar och frihet
ekade lärarens röst i det tysta
kroppen kom tillbaks i samma ögonblick som klockan ringde
men den kändes svart
när benen släpade sig ut förkolnade själen
den gick i en annan riktning
utanför regnade det
på vägen hem malde oron

Hora Hora Hora

när hon kom hem
låg henne psykiskt sjuka mor och grät
hennes far skrek att läraren ringt
och gav henne en örfil
"visste de att hon var en hora?"
alla sa det
men hon bodde ju inte i Stockholm

kunde det bero på
att hon legat med tjugofem killar senaste året
hon visste inte
gjorde inte alla det
hon visste inte
hon visste inte om
att hon kunde säga nej
sa alla andra nej?

mamma bara grät
det hade hon gjort de senaste 14 åren
åkt in och ut på mentalsjukhus
och pappa skämdes
och var arg för minsta sak
hon tänkte:
"kanske lika bra att ta livet av sig"
för vem skulle sakna
en
HORA?