Emedan Grenström nu hållt hus i Amerika under flera kapitel redan, bytte han av spaningstekniska skäl namn till Greenstream. Visserligen var det varken en korrekt översättning eller ett riktigt identitetsbyte, men Gusten var bekväm med efternamnet. Dessutom förekom i Greenstreams väst alltfler skiftningar i grönt. Det kändes som om våren var på väg redan i februari. Hjulen rullade. Samtidigt hade hans ledsagerskas hår åter intagit en ljusgrön nyans, nu med slingor av ljusblått. Bländverket föreföll märkligt mot hennes alltmer svartnande hy. Kameleonten ifråga, Illouise Villermarc, hade kört med den inbillade detektiven genom halva USA. Gusten Greenstream hade först fått följa med från San Francisco till Detroit. Där hade grupp efter grupp av svarta röster producerat skönsång ur ett djupt instängt eko. I frökens Ford Spector hördes allihop på radion, oftast flera insjungningar samtidigt. Historien mellan 50- och 60-talen hade gått relativt fort att avverka. Så hon behövde aldrig byta fordon, bara smörja och lacka.

Efter Detroit svängde Villermarc tvärt av mot Chicago och vidare långt ner till New Orleans. Här skulle det bli hårdare tag, betydligt närmare bluesen, från riktigt mörka rötter. Fast Gusten gjorde allt han förmådde för att jazza upp rythmen, trummade på vindrutebrädan, gav Illouises solsvärtade knä en stöt med sitt. Hon svarade med befriande skratt, lika bländande gåtfulla som vecken i hennes vita kjol. Sekunden efter var hon åter gravallvarligt sammanbiten. Fram tills nyss hade Greenstream trott att det franska endast fanns i Canada. Nu insåg han hur de franska kolonisatörerna satt sin prägel lite överallt, genom namn på hela delstater, inte minst Louisiana, Missouri och Illinois. Många av dem hade snart återvänt över kanadensiska gränsen, hem till Quebec. Fast på något vis borde det franska leva kvar här nere. Det ville om inte annat Gusten att det skulle. För han kände sig alltmer som fransman.

Parallellt kände sig Gusten mer och mer som folkpartist. Greenstream ville liberalisera allting, få varje enskilt fenomen att växa helt fritt. Och för denna frigörelse tarvades nu särskilt strikt styrning, så att ingen skulle köra över någon annans fil. Det var en paradox i sig, precis som livet. Ingen skulle längre vilja utnyttja en medmänniskas situation sedan hon själv förfogade över den belägenhet som hon ville ha. Men innan alla hade hittat det spår de ville följa, före kakan lugnt kunde börja jäsa rejält - då måste vissa brottslingar sättas på plats. Ville Greenstream tillhöra dem som bestämmer vilka regler som gäller kontexten? Eller ville han tillhöra dem som bryter upp falska lagar? Ingen människa gör någonsin frivilligt det som man innerst är övertygad om är fel, menade Gusten bestämt. Psykisk sjukdom är relativ, resonerade han, ibland kämpar rätt beteenden helt enkelt på fel spelplan. Å andra sidan finns det alltid så många människor med i spelet, insåg han förvirrat. Skulle Greenstream kort sagt samarbeta med polisen eller skurkarna?? Strax skiftade bilen statsgräns igen och Greenstream fick ställa sig frågorna på nytt.

Nu bromsade Villermarc in framför en mystisk byggnad. Den syntes varken vara bostadhus eller kontorskomplex, snarare en institution. Grindarna skvallrade om att det kunde vara en skola, kanske sjukhus eller rentav fängelse. På sin höjd rörde det sig om en kyrka av något ovanligare slag. Takspirorna förde tankarna till tempel. Gusten blev lämnad kvar i fordonets nedsläckta kabin medan Illouise klev ut. Var han betrodd att stanna i hennes bil eller inte alls betrodd att följa med in i huset?? De närmaste minuterna fick utvisa, ty Villermarc gick bara tyst iväg genom natten. Inte mot huvudporten styrde hon sina tveklösa steg, dock uppför en trappa som krökte sig runt fasaden. Där hördes spridda pianotoner innanför grindarna, precis som i en film, mitt i själva mysteriet. Greenstream fick än en gång öva sig i konsten att vänta. Snarare hans kropp fick öva sig i att sitta still. För Gustens inre värld berikades alltför effektivt av minsta iakttagelse för att han någonsin skulle ha tråkigt.