- "Hejsan! Är Hannes hemma?"

Hon darrar ofrivilligt på rösten när Hon trycker telefonen lite närmare mot örat. Väggen bakom henne är i stort sett bara till för att hålla henne upprätt, eftersom yrseln har blivit allt mer påtaglig under den gånga veckan. Hon andas ytligt medan Hon väntar på att Hans mor ska svara.

- "Ja, han kom hem igår. Han har fått permission från kliniken. Vill du prata med honom?"
- "Nja, men kan jag komma över?"
- "Absolut, det blir nog uppskattat."
- "Ok, då kommer jag om tio!"

Hon bokstavligt talat slänger på luren, och går med bestämda steg ut i köket. Klättrar upp på en stol för att bli längre och plockar ut två 50 grams Center ur chokladkorgen som står i skafferiet. Stoppar dem i bakfickan innan Hon tar sig ut i hallen. Rättar till det blåsvarta svallet, drar på sig skorna, hänger på sig skinnjackan och går ut.
Det är i början på juni, och om någon vecka går Hon ut åttonde klass. Innan påsklovet var Hon fullkomligt säker på att det skulle bli det bästa sommarlovet någonsin.
Nu är Hon inte lika säker.

Hon är ett konstant problem eftersom Hon vinglar fram och tillbaka på cyklebanan likt en alkoholist. Folk tittar lite snett på Henne, men Hon bara fortsätter.

Till slut lyckas Hon stappla sig uppför trappen till familjen Bergs vita tvåplansvilla. Hon tittar mot övervåningen, och kan nästan se att det är något som rör sig bakom gardinerna i Hans rum. Skakar sedan på huvdet och ringer på.

Det är Hans mor som öppnar. Efter Hans insjuknande har hon förändrats fullkomligt. Det leende ansiktet är nu sammanbitet och sorgset, och hela hennes hållning visar att hon är trött och sliten. Hon har även gått ner i vikt. Man kan nästan tro att det är hon som är sjuk och inte Han.
Men, hennes sätt har inte förändrats så mycket. Hon håller uppe sina fasader bra, och hon låter uppriktigt glad när hon får syn på Henne.

- "Åh, hej, Evelyn! Vad trevligt att du kunde komma så snart. Johannes är på sitt rum."

Hon svarar inte, ler bara, ställer de gråa Conversen i skostället. Sedan går Hon i bara strumplästen uppför den mattbeklädda trappen. Sjunde trappsteget knarrar. Precis som vanligt.
Hans dörr är stängd och Hon gruvar sig lite, innan Hon till slut bestämmer sig och bestämt trycker ner handtaget och öppnar dörren.

Han hoppar till som om Hon skjutit mot Honom och Han drar snabbt den tjocka filten lite tätare omkring sig. Håret, som har blivit mycket längre, verkar vara nytvättat och den mörkbruna luggen lägger sig numera i hans ögon. Hans vackra mörkblå ögon, som har förlorat all sin forna glans. Nu tittar Han bara trött på Henne.

- "Hej Lyn-Lyn", säger Han tyst, och kryper lite längre in i sin tjocka huvtröja. Trots att det är nästan 25 grader varmt ute, ser han ut som om han håller på att frysa ihjäl.
Men det vet Hon redan att Han gör.

-"Hej Hannes", svarar Hon, och sätter sig bredvid Honom i sängen.

Han tar Hennes hand, lägger den över sina beniga, iskalla fingrar, och tvingar Henne att titta på Honom, in i de matta ögon. Han håller verkligen på att tyna bort. Hans numera likbleka skinn, spänner hårt över kindbenen, och ögonen har blivit markant större. Hans knogar är alldeles rödfnasiga, och hela Han darrar omedvetet.
Trots det, är Han inte alls lika mager som för några månader sedan.

- "Fryser du?" frågar Hon lite dumt, efter ett tags obehaglig tystnad. Han nickar bara stumt, och lägger sin hand mot Hennes halspulsåder. Först rycker Hon till, sedan förstår Hon att Han värmer sig. Så Hon låter Honom hållas.
- "Förlåt för att jag inte ringde. Men jag orkade verkligen inte. Läkarna säger att det har flyttat sig till hjärtat nu, så jag får bara ligga stilla, inte göra någonting. Förutom att äta. Förstås"

Han rynkar på näsan, och drar vanemässigt med ena handens fingrar över de utstickande revbenen, vidare ner mot höftkammen, och sedan upp igen. Han är inte alls medveten om vad Han gör. Han har gjort det alldeles för många gånger för att inse det.
Hon griper tag i Hans läskigt smala handled, vrider upp Hans underarm så att den plötsligt blottläggs för Hennes iskalla blick.
När Hon ser att den täcks med smala, upphöjda och horisontella ärr, släpper Hon den med ett äcklat stön.
- "Du kan inte sluta va?"
Han himlar med ögonen, och sedan säger de inget mer om saken.

- "Så du litar fortfarande inte på läkarna?" får Hon ur sig efter ungefär fem minuter, när Hon vågar titta på Honom igen.
- "Så fan heller..."
- "Vadå då?"
- "De tycker jag är något häftigt fenomen, och håller på och gör en massa tester på mig. Sedan verkar det som om mina doktorer älskar att läsa mina journaler högt för sig själva."

Han börjar med ens att imitera dem.

-"Eric Johannes Berg, 15, lider av den specificerade ätstörning Anorexia nervosa, med inslag av Bulimia nervosa, då han, enligt föräldrarnas observationer, framkallar häftiga kräkningar nattetid... och en massa annat skit.
Jag tror inte hade fattar vad de gör."

Hon ser att Hans ögon har blvit lite glansiga, och Hon drar upp täcket, lägger även det över de smala axlarna.
Hon tänker: "Vad är det som händer med min älskade Johannes?"

- Är det ofint att fråga hur mycket du väger nu?
Hennes röst är liten och hes, är rädd att Han ska bli arg på henne. Men Han bara suckar, slickar sig om läpparna och verkar tänka efter.
-"Jag väger 47.7 nu. BMI 14. 8" viskar Han lågt till slut, innan Han lägger sig med sitt tunga huvud i Hennes knä.
Hon stryker honom över håret. Han visste exakt. Han har verkligen full koll på allt det där. Det är nästan läskigt tycker Hon.

Då kommer Hon ihåg chokladbitarna Hon har i bakfickan, och Hon krånglar upp dem ur fickan. Trots Hennes ovarsamma behandling är de inte allför krossade, men Hon måste öppna en för att kolla först.
Han märker det inte till en början, men Han rycker till när Han hör pappret.
- "Lyn- Lyn..."
Han viskar fram orden, tittar trött på Henne. För Han har varit med om det här så många gånger förut.

- "Tycker du det ser gott ut?" säger Hon vasst. Hon är arg och frustrerad nu, och det rycker i hennes högra öga.
Det blänker till i Hans ögon.
- "Det är väl klart..."
- "Så, du vill ha en bit?" fortsätter Hon, på exakt samma vis.
- "Nej!" skriker Han, men Hans röst är så hes, att det bara blir som en viskning.
-"Då är du fortfarande knäpp." konstaterar Hon bara, och biter tag i Centern.
En svag doft av kola fyller det mycket morderna pojkrummet.

Han, som heter Johannes, tittar på Henne, som heter Evelyn, med mörka ögon. Han älskar Henne, och hatar Henne om vartannat.
Men Han vet, egentligen, att Hon bara menar väl.

När Hon lämnar Honom, ungefär en och en halvtimme senare, lämnar Hon också med flit kvar den andra Centern på Hans nattduksbord. Han har somnat nu, ligger med ryggen mot Henne, och Hon stryker Honom över det mörkbruna håret, och viskar
-"Jag älskar dig."

Och Hon vet att när Han kan äta den biten av choklad, utan att spy, utan att träna som en dåre efteråt, och utan att få ångest, då, och först då, vet Hon att anorexiademonerna har släppt greppet om Honom.

Då, är Hennes bäste vän äntligen frisk.