Hur kan det vara så att man känner en oerhörd kontakt med en människa som man precis mött? Det är underligt. Påminner personen om någon du tidigare känt och därför ger en trygghet eller är det en aura som matchar din egna?

Så kom den där jävla Italienaren. Som från ingenstanns;
" Hej jag heter Lorenzo" Jaha, tänkte jag. Och så gick vi bredvid varandra ända från campingen till Strandrestaurangen där i Ölandsnatten. Jag vet inte vad det var. Kanske att han kom ihåg mig från kvällen innan, men att jag inte gjorde det samma. Att jag kände mig aningen ihågkommen, som att han spanat in mig -uppmärksamhet är den rätta kryddan för en fortsättning. Eller var det hans tysta men självsäkra kroppsspråk när han gick där med sin hoodtröja och händer i fickorna. Kanske var det att han kände alla de andra killarna och var lite hårt sådär, umgicks med tuffingar.
Kanske var det att han var Italienare och hade ambitioner, eller snarare visioner om att han ville upptäcka något annat än haga pubb. Det klädde honom som en figursydd armanikostym.
Kanske var det för att Malin tyckte han var snygg och jag föll för grupptrycket och för att alla andra hade någon och jag ville mysa. Kanske var det för att han lyssnade på mig och ville veta mer och följde mig och lät mig vara full och bara fanns där. Tryggt. Säker men lite osäker blick som en pojke. Kanske var de när han kysste mig och när han höll mig i sina armar. Det var så mjukt och vi stod där i soluppgången lite småfulla och trötta och kalla men ändå vackert. Kanske var det bara vad det var och kanske borde jag bara låta det vara det.


(input från den 1/7, 2 veckor senare = Svaret är JA. Det var bara för att. För nu när snubben la till mig på Facebook kändes det som att sommarkvällens ljumna vindar och roselullet hade gjort sitt den kvällen. Borta flög de fjärilarna, intresse likt med en död torsk.)