Att skiljas åt är egentligen helt ljudlöst. Orden har då tagit slut, skriken ebbat ut och 'jag älskar dig' slutade eka för länge sedan. Plötslig ensamhet är tystnad som skaver inuti.



Det är att släppa taget vid ytan. Låta fingrarna sakta glida isär. Ingen styrka kvar att hålla fast vid varandra. Den ena flyter. Du. Jag sjunker och ser dig bli allt mindre ovanför.



Ett vakuum utan ljud. Utan andetag. Tills...

...skriken återvänder och stiger upp ur halsen som en kväljning. Kroppen under ytan faller mot kallt kakel och tårarna ekar i ögonvrån.



Faller som trumslag.



För när du flutit bortom horisonten är ensamhet en tystnad som våldsamt tjuter.