Vintermörker utanför fönstret. Mörker i alla rum förutom mitt. Men mörker i mitt hjärta. Pennan väljer sin egen väg över pappret, jag tittar inte ens på det. Min blick ligger bland mina tankar, ute i snön. Inte ens de tjocka drivorna av vitt kan lysa upp mannen som står där ute. I mörkret. Han ser på mig, precis som jag ser honom. Fast han kan se mitt ansikte i skenet från skrivbordslampan, och jag kan inte se hans på grund av allt det svarta som vällt in från november. I stillheten som följer på långsamt dalande snöflingor är jag inte orolig. Det känns otänkbart att han skulle göra något för att störa min ensamhet, trots att denna okände stått där ute i dessa orimligt många minusgrader i flera timmar.
Pennan faller ur min hand och jag sneglar mot pappret.
”Om jag var vacker Om jag var vacker Om jag var vacker…”
Det fortsätter så över halva sidan och slutar sedan mitt i ett ord. Varje mening har jag skrivit med olika handstil, ett patetiskt försök att vara någon annan än jag är. Men det är ju så menlöst att vara jag, så det var väl värt att tappa den lilla självrespekt jag fortfarande har kvar för att i alla fall göra ett försök att ändra något istället för att sitta och klaga i mörkret någonstans.
Pappret skrynklas så lätt ihop i mina händer innan jag kastade det mot papperskorgen. Självklart missar jag och det faller ner på trägolvet. Studsar en gång och ligger sedan stilla.
Åter igen ser jag ut genom fönstret. Han har kommit närmare, står inte längre under trädet på andra sidan gatan utan vid brevlådan. Fortfarande vilar hans blick vid mitt fönster. Undrar om han verkligen tittar på mig, för jag är egentligen inte mycket att se.
Plötsligt märker jag att mörkret smugit in i även mitt rum på fjärde våningen och att jag inte längre kan se någonting alls utom fönstrets siluett, och även där ute har mörkret blivit mer påträngande, för gatlyktorna har slocknat. Strömavbrott. Han kan inte längre se mig. Men jag kan fortfarande se honom, månljuset har trängt fram mellan molnen och skänkt honom hans avslöjande skugga åter. Det är väl lika väl, nu slipper han mitt ansikte.
Långsamt reser jag mig upp. I rörelsen märker jag att jag är kall och stel, särskilt i mina knän och händer. Kanske har min hjärna också förfrusit, som mitt hjärta gjort för så länge sedan, för tanken på att värmesystemet inte fungerar om strömmen är av känns inte riktigt så skrämmande som den borde. Lojt vandrar jag fram till dörren som avskärmar mig från resten av min lilla lägenhet som jag en gång delat med många par fötter vars tillhörande ansikten för länge sedan vittrat bort ur mitt minne.
På ben som inte bär stapplar jag ut i hallen för att leta efter ytterkläder som kan skydda mig från kylan som sipprar in genom varje springa, varje glipa, varenda molekyl som inte håller helt och hållet lufttätt. Mina händer darrar då jag sträcker mig efter min jacka. Mina fingrar fumlar med blixtlåset. Mina andetag börjar synas som ljusa moln. Ska det verkligen gå så fort för lägenheten att bli helt nedkyld?
Det tar lång tid att klä på mig allt som ska hindra kölden från att fånga mig, ännu längre tid att låsa upp dörren. Att stanna i lägenheten är inte längre tänkbart. Fortfarande ostadig tar jag mig igenom korridoren, varje sekund rädd för att falla nerför trapporna jag inte kan urskilja i det kolande mörkret. I ren förvirring klickar jag på hissknappen flera gånger innan jag minns att anledningen till att jag inte vågar ta trapporna är för att det är strömavbrott och det är för mörkt för att se stegen framför mig.
Till en början tvekar jag, men sedan vänder jag mitt ansikte mot platsen där jag tror att trapporna ligger. Bara lite orolig tar jag några steg i den riktningen…
”Helvete” vill jag skrika då stenplattorna försvinner under mina fötter och jag för en sekund trevar efter fäste i ett komplett mörker som vägrar släppa taget om mig. Inte ett ljud får jag fram, för min röst tyckts ha fastnat tillsammans med mitt hjärta i halsgropen. Aj. Smärta. Aj igen. Mer smärta. Ännu mer smärta. Själen tycks lämna min kropp då jag glider, famlar, ramlar, faller… Smärtan är inte påtaglig, det känns som om jag ser ner på kroppen som ligger där, höljd av uteblivna ljuskaskader, på mage på golvet. Som om jag lider med någon som står mig nära, om det nu funnits några sådana. En ögonblinkning för mig tillbaka in i den kropp jag avskyr och jag ser åter svärtan ur mina egna ögon. Bedrövelsen återvänder, jag kan åter känna hur ont det gör så fort jag rör en muskel. På något sätt lyckas jag ändå kravla mig upp på alla fyra och klara min blick från de iskalla tårarna som gjort mörkret suddigt och dimmigt.
Det sticker i mina armbågar, i mina ben, i mitt huvud, över min rygg… Överallt där jag har stött i trappstegen eller väggarna har jag ont. Önskade att jag kunde fortsätta den radda svordomar jag tänkt ropa ut, ord jag tänkt låta eka genom trapphuset för att någon kanske skulle lägga märke till mig och kanske minnas att jag fortfarande existerade, men som vanligt stänger jag in dem. Alla jag någonsin rört vid har sagt att jag är för tyst för mitt eget bästa, och nu är deras anklagelser berättigade. Utan min röst skulle jag lika gärna kunna dö här och nu på det kalla stengolvet på avsatsen mellan tredje och fjärde våningen, mellan två otrygga världar. Men jag tänker inte dö. Tror jag. I alla fall inte nu. Inte så här. Det är för kallt. För mörkt…
Varje centimeter jag drar mig själv framåt är smärtsamt långsam. Varje centimeter tvingar mig att stryka med handen framför mig för att känna efter någon trappa utför vilken jag skulle kunna falla handlöst.
Utan att vara riktigt säker på hur lång tid av iskyla och mörker som har förflutit, eller hur det egentligen gått till, kommer jag ner i hallen där jag äntligen låter mig själv sätta mig upp med ryggen mot väggen och dra efter andan. Mina läppar, händer och ben darrar. Min rygg skälver, kylan tvingar mig gång på gång att vika mig dubbel i något som nog kan liknas vid spasmer. Tårar och snor har randat mitt ansikte, fast jag slutade gråta för en halv våning sedan. Allt är ju ändå mitt fel, och när det är utrett och det inte längre finns någon att lägga skulden på ser jag ingen anledning att åkalla tårarna. Det är sällan jag låter någon se mig gråta, inte för att någon skulle bry sig i alla fall.
Trånande och utmattat stirrar jag på dörren, det sista steget mellan mig och frihet. Av någon anledning vill jag dit ut, där det inte ens finns några väggar som kan skydda mig från vinterkylan. Kanske för att där finns det månljus som kan lysa upp min väg. Egentligen har jag inget emot mörkret, men det är heller ingen vän till mig. Överraskat, eller egentligen snarare likgiltigt, det är en hårfin skillnad, märker jag att en skugga skymmer den blåa ljuspelaren som faller in över golvet genom glasfönstret i dörren.
Skepnaden höjer en hand, slår liksom på måfå på kodlåset. Som av ett under ljuder det välbekanta klickljudet genom trapphallen och dörren glider upp.
Försiktiga, tvekande steg ekar. Högt. Ett sväljljud, en obekant, liksom vibrerande, djup, något obehaglig röst som undrar hur jag mår. Utan att svara ser jag på honom. Efter att ha stirrat ut på hans mörka uppenbarelse då och då under flera timmars tid är det lätt att känna igen hans siluett.
Slött glider min blick över honom. Det är fortfarande omöjligt att utgöra några anletsdrag.
Han ser på mig, tror jag. Sväljer igen. Går tungt, jag säger tungt eftersom han såg ut att bära hela världen på sina axlar, fram till min sargade uppenbarelse.
Men är det egentligen mig han ser? Eller blott ett nedbrutet kolli? Kanske helt enkelt den bedragare jag är… Om han ens ser på mig. Antagligen ligger hans blick väl någonstans i mörkret ovanför mig – enbart mina konturer är synliga i månljuset som sökt sin väg in genom dörren – precis som alla andra. Ingen ser någonsin direkt på mig. Det är inte svårt att förstå varför, jag är inte mycket att se.
Ett utrop av smärta. Uppenbarligen kommer det från mig. Han drar mig upp på fötter, vilket får mig att inse att jag inte kan lägga någon vikt alls på mitt högra ben.
Inte den minsta hänsyn tar han till min skada då han sliter med mig ut i den bitande kylan, fast jag har redan domnat av efter vistelsen i mörkret så just kölden gör inte så mycket mer. Tvingar mig att stappla efter honom. Av någon anledning gör jag inget motstånd, trots att varje rörelse skickar trådar av smärta genom mitt nervsystem, smärta som förökar sig och multipliceras så att den välver hela min kropp.
”Vart är vi på väg?” Min röst är svag, hes, oanvänd, ohörbar. Det är första gången jag talar på årstider, känns det som.
”Bort härifrån.”
”Säger du det så.”
Mina ögon sluts. Mörkret har fångat mig. Inte bara mitt hjärta. Det har tvingat ut mig i vintern och ur mitt talcelibat. Osäker på om jag ska tacka eller förbanna vintermörkret ler jag.