”Var har du fått tag på det?”
”Oliver…”
”Roxanne, jag är seriös. Sån skit är olagligt!”
”Kom igen, Ollie. Det är kul, jag lovar. Alla mina kompisar gör det ju.”
”Killar, jag drar. Jag tänker inte vara inblandad i det här.”
”Vi går också. Prata allvar med din tjej, Oliver.”
Dörren slog igen efter de tre unga männen.
”Jag förstår mig inte på den där tjejen.” Jake lutade sig mot dörren, försökte ängligt att lyssna till sin vän och dennes flickväns konversation på andra sidan. ”Hon är inte bra för honom. Det sade jag ju redan från början.”
”Jake. Kom. Oliver är vår vän. Vi måste lita på att han ska ta rätt beslut.”
”Men han gör ju fan allt vad den där horan säger åt honom!” fräste Jake åt Thom, som ryckte tillbaka så att hans långa, bruna lugg slog mot hans bleka ansikte.
”Det är inte vår sak. Vi träffar honom på spelningen i morgon och talar med honom då.” Den tredje mannen, Paul, klappade Thom på axeln och de båda lämnade Jake ensam kvar utanför rummet. Efter en kort sekund drog även Jake efter andan och gick därifrån medan han muttrade svordomar för sig själv.
Oliver sjönk ner på golvet. Mellan hans pekfingrar höll han jointen. Roxanne kysste honom på läpparna och han smekte henne över den bara ryggen, kände inetsningarna och såren som ärrade huden. Julgransljusen flimrade till och slocknade, lämnade dem med bara cigarettglöden som lyste upp mörkret.

Vårsolen stod redan högt på himlen, lyste in genom replokalens takfönster.
”Oliver.” Allvarlig paus. ”För i helvete, du är sen. Igen.”
”Förlåt, killar… Jag…”
”Fan, Oliver. Inga ursäkter. Inte den här gången. Vi börjar tröttna på den här skiten!”
”Jake, jag lovar. Det var bara gräs igår! Nästan i alla fall…”
”For fuck’s sake, Ollie!” Paul reste sig upp så häftigt att han slog omkull cymbalerna, som föll till marken med en öronbedövande smäll. ”Vi är trötta på det. Vi är trötta på dig!”
”Tala inte så till Oliver!” Roxannes kinder var blossande röda, matchade hennes ögonskugga och blodsprängda ögon. ”Han behöver inte er, ni är bara i vägen. Fattar ni inte det?” Tårar svarta av mascara fläckade hennes kinder.
”Roxie, håll käften!” Jake knuffade till henne så att hon föll ner i den slitna soffan. ”Du har bara lett till problem. Det är dig Oliver inte behöver.”
Thom backade undan från resten, strök sin långa lugg över ansiktet som för att göra sig osynlig. Han slöt ögonen, låtsades att han var någon annanstans än här, fingrade på sin läppring. Önskade sig tillbaka till de snötäckta dagarna i december. De var så långt borta…
”Jake, vad fan håller du på med!” Trots att Jake var säkert en decimeter längre ställde Oliver sig framför honom med nävarna knutna och kroppen darrande av ilska. Hans bästa vän i hela världen såg på honom, såg in i hans ögon, sökte efter det som en gång hade funnits där. Han kände sina egna ögon tåras. Vände sig om för att ingen skulle se dem. Svalde hårt.
”Gå, Reynell. Vi vill inte ha dig här längre. Inte din slampa heller.”
Det var nära att Oliver flög på Jake bakifrån, men Paul tog ett snabbt tag om hans muskulösa armar.
”Oliver!” röt han högt för att vännen skulle höra på honom. ”Jake menar det inte, han är bara upprörd.”
”Jo. Jag menar det. Av hela mitt hjärta.” Jake såg på dem över axeln. Ansiktet hade blivit färgat av ilska.
Roxanne reste sig upp, bet sig hårt i läppen tills en tunn bloddroppe föll från hennes haka. Hon brydde sig inte om att torka bort den.
”Då går vi.” fräste hon efter en stunds kokande ilska och iskall tystnad. ”Kom, Oliver. Jag ska skriva dina sånger. Du ska bli soloartist. Du behöver inte de här jävla kuksugande pundarna.”
Oliver fnyste högt sig loss från Pauls grepp. Hans vän backade snabbt undan från honom med händerna höjda och blicken i golvet. Han lade en bar arm kring Roxannes axlar och ledde henne ut ur lokalen. Dörren smällde igen bakom dig.
”Om ni inte har glömt det är det ni som är pundarna!” Jake skrek så högt att fönstret riktigt skallade.
Thom begravde ansiktet i händerna. Ingen låtsades om hans snyftning och hur hans tunna kropp skakade.

”Glad midsommar, Roxie.” Oliver kysste henne, pressade upp henne mot väggen. Hon svarade inte, andades knappt. På bordet invid dem låg sprutor, slangar, piller. Hon räckte dem till honom.
Utanför fönstret kunde de se hur de hade satt upp en midsommarstång i parken. De såg barn och vuxna och enhörningar och vampyrer och drakar dansa i ring, betraktade hur de steg högre och högre mot den rosablommiga himlen. De kunde höra åskmullret och skotten som rullade in genom fönstren, gömde sig förskräckta under täcket och höll om varandra medan Oliver skrek och Roxanne grät i ett försök att komma undan från oljuden och demonerna. Oliver sparkade ut med benet och det tunna, spruckna bordet föll omkull och sprutorna krossades mot trägolvet.
”Skydda mig, Oliver.” Roxanne begravde ansiktet i hans halsgrop.
Han svarade henne inte.
”Oliver…” Trots rädslan som kröp emot henne från alla håll märkte hon att hans bröstkorg inte höjdes i några andetag. ”Oliver!”
Dörren slogs upp.
”Är ni här!” En hög röst som skar genom Roxannes gröna dimslöjor. ”Åh, herre gud! Oliver!”
Hon kände inte igen Paul som slet bort täcket från de båda nakna varelserna.
”Han andas inte!” tjöt hon innan hon rullade ner på golvet och allt blev svart.

”Vad gjorde du där alls?”
”Jag tänkte prata allvar med dem. Vi kan inte vara arga på honom för alltid, Jake. Oliver är vår vän, vad han än har gjort!”
”De är fucking narkomaner, tror du att de skulle lyssna på dig? Thom, säg till honom.”
Oliver blinkade. Han kunde inte höra om Thom svarade. Rummet omkring honom var vitt. Nålarna som satt i hans armar gav honom ingen lindring. Var han på ett sjukhus? Han svalde hårt. Tårarna rullade nerför hans kinder då huvudvärken tog över.
Ingen av hans gamla vänner kom in för att titta till honom. Inte heller Roxanne dök upp.

Väggarna i det dunkelt upplysta var tapetserade med affischer och artiklar.
Oliver strök över sin skäggstubb. Hans pupiller var stora. Betraktade 3-some’s rubriker. 3-some som en gång varit 4-some. Såg in i Jakes bruna pappersögon. Jake som en gång varit hans bästa vän. En snabb rörelse slet loss affischen med turnédatumen och rev sönder den.
En hostning och ett kallt drag mot hans rygg. ”Oliver... Jag är ledsen att du inte fick giget.”
Han såg sig om i rummet. Såg Roxanne. Roxanne som en gång hade varit vacker. Roxanne som stod med snöfallet som bakgrund i den öppna dörren.
”Men… Jag har inga pengar… Jag behöver…” Hon behövde inget mer säga, smekte bara hans skäggstubb, lade sitt ben runt hans midja. ”Du råkar inte ha något?”
Vinden drog igen dörren. Oliver drog sig undan från henne, men drog ändå fram sina gömmor. Roxannes ögon glittrade stora, liksom hennes lättnad.
Snart kom deras svarta enhörning och galopperade iväg med dem genom den 12 kvadratmeterstora lägenheten.

I bakgrunden hörde de ljudet från TV:n som om någon hade lagt en tjock filt över den. Oliver blåste ut en tung rökslöja. Roxanne hostade.
”Oliver…”
”Mm.”
”Jag har glömt.”
”Vad?”
”Allt.”
”Okej.”
”Kan du se den där ängeln?”
”Nej.”
”Okej.”
Den söta reportern på TV-skärmen riktade mikrofonen mot Paul.
Trots det av dimslöjor dämpade ljudet var lågt hörde Oliver vad han sade.
”Haha, du har rätt Kelly. Det verkar kanske lite som ett PR-trick…” Han avbröts av Jake, som ryckte åt sig mikrofonen.
”Och det är det också!”
3-some skrattade tillsammans med reportern Kelly.
”I alla fall så är vår välgörenhetskonsert på julafton. Hoppas vi ser dig där.” Paul kysste Kelly på kinden. Kelly rodnade. Thom räckte ut tungan åt kameran och mimade ”rock on”.
En kastad vinflaska och en spricka spreds över skärmen och TV:n föll ner från sin ställning med ett högt brak. Allt blev tyst.
Oliver stod upp. Hans bröstkorg höjdes och sänktes i häftig takt, tunga flämtningar. Hans nävar var knutna och hans muskler spända. Roxannes märkte inget, hon bara stirrade rakt ut framför sig, brett leende och med huvudet svajande från sida till sida.

Post grunge strömmade ut ur kyrkans öppna dörrar. ”Stars fall to the ground, there’s no reason to carry if you are not here beside me. Oh, hun, you’re driving me insane every day since the second there wansn’t any more stars on the sky…” Toner, noter, instrument, sång. Jake sprang fram och tillbaka på scen. Svett glittrade i hans panna, ett leende på hans läppar.
Publiken stod upp. Publiken applåderade. Lyckokänslor rusade genom den stora, väl upplysta salen mellan vars väggar texten ekade och bildade en mäktig ljudvolym som nästan spräckte fönstren.
På första raden satt en skepnad med glödande, gröna blicken fixerad vid Jake, men Jake såg inte på honom. Inga tårar rann nerför hans kinder då han reste sig upp och drog av sin svarta huva. Jake såg honom fortfarande inte.
”Jake!” Han röt.
Jake såg honom. Försökte ignorera honom. ”I don’t wanna live like this today, not without your star.” Höll nästan på att sjunga fel på sista raden, så tyngd var han under Olivers röst.
“Jake, lyssna på mig!”
En kvinna skrek högt då han drog fram en pistol.
All musik klingade av.
”Oliver! Vad gör du?” Mikrofonen föll ur Jakes hand, bildade en rundgång genom kyrkosalen, blev till en spricka mellan tid och rum i en annars tidsfryst värld.
Fingret på avtryckaren. Ett galet leende på läpparna. Stora, gröna, tårfyllda ögon. Hela hans kropp darrade.
”Oliver, lägg undan den där. Lyssna på mig!” Thom kastade ifrån sig basen, sprang fram mot sin gamla bandmedlem.
Skottet gick av. Hela salen hukade sig. Utom Thom. En blodbubbla brast i hans mungipa. Han föll. Slog i stengolvet under den upphöjda scenen. Tystnad. Skottet ringde fortfarande mellan väggarna. Paul kastade sig över trummorna.
”Thom! Thom!”
Inget svar. En blodpöl som expanderade ut över kyrkans golv.
”Oliver, vad har du gjort? Vad fan har du gjort?”
Pistolen föll ur hans hand. Slog i golvet. Hela hans kropp skakade av tårar. Det kom ingen svart enhörning för att rädda honom. Inte den här gången.