Den sanna historien om mig är inte särskilt lång, inte alls komplicerad. Den är heller varken rolig eller intressant. Bara tragisk. Och ganska trist. Egentligen. Men ändå går jag igenom den gång på gång i mitt huvud, som för att se om jag har missat något som kan ha lett till hur mitt liv sett ut fram till nu.
Igår…
Förstoringsglaset snurrade mellan mina fingrar. Ljuset föll in genom fönstret, reflekterades mot glaset och bildade solkatter som lekte över väggarna, klättrade på de fult kycklinggula tapeterna med de påmålade, rosa blommorna och som hyresvärden vägrade låta mig skrapa av. Jag såg inte på dem. Min blick låg vid parken, det där lilla, inhägnade området framför den gigantiska byggnaden bakom ett av vars många fönster jag gömde mig. Det var långt ner till marken, och härifrån såg jag nästan hela staden, som sträckte sig så långt bort att den försvann i ett blått dis av dimma och avgaser mot horisonten. Jag ryste då jag tänkte på hur långt det var dit bort, och jag drog hastigt igen mina tråkiga, mörka gardiner som ingen annan än jag någonsin såg på och vars ena sida har blekts av solens alltför hårda och granskade blick, den där blicken jag helst undviker.
Med en smäll som överraskar till och med mig slår jag ner förstoringsglaset på bordet. Det är näst intill ångerfullt jag betraktar det. Min lupp är ett fint föremål, ett gammalt föremål. Arvegods. Som jag fått av någon gammal gammelfarfar från hemlandet. Eller något. Jag minns faktiskt inte riktigt. Dess handtag var av gulnande elfenben som ganska klumpigt skarvats eller huggits eller slipats till ett virrvarr av vita ormar som slingrar sig runt skaftet under min hand då jag håller i det och känner den forna elefantbeten mot min hud.
Förstoringsglaset låg kvar på det kraftigt ådrade bordet då jag reste mig upp i hela min fulla längd och sneglar mot almanackan jag har hängande på väggen. Tisdagen den 14 januari. 2003. Någon gång hade jag ritat en stjärna med bläck vid det datumet, för precis 7 år sedan. Ingen ny almanacka hade hängts upp på väggen sedan dess, jag ville alltid ha den där bläckstjärnan inom synhåll. Sedan dess hade tiden passerat lika segt som sirap och min lägenhet hade krympt, trots att det var färre och färre röster som ekade mellan de tapetserade väggarna. Nu finns bara min kvar, och den är tystare och mer sprucken än någonsin.
Sju år sedan…
Jag stirrade på datumet med vad som kändes som en outgrundlig blick. Egentligen var det ju inte konstigt att ansiktet jag mötte varje gång jag såg in i badrumsspegeln var spöklikt vitt, på sju år hade jag inte varit utanför min lägenhet en enda gång. Bara tanken på öppna utrymmen, gator, främlingar… Det slog skräck i mig, fyller mig fortfarande med outsäglig fasa.
Mamma, Jurek, Kornelia… I början hjälpte de mig. Med mat och sådant. Först tyckte de synd om mig. Sedan började bannorna.
”Mirek,” brukade min mor alltid börja sina meningar med, ”du måste gå ut. Du kan inte leva så här.” Och så glittrade hennes ögon av tårar.
Kornelia orkade inte längre. Sist jag såg henne stod vi precis här i köket. Förstoringsglaset hade stått lutat mot fönstret så att varenda smutsfläck förstorats och blivit obehagligt påtagbar. Jag hade försökt stryka henne över kinden, men hon hade slagit undan min hand.
”Jag klarar inte av det här.” var vad hon sade till mig på kraftigt bruten engelska, annars brukade vi alltid tala vårt hemlands språk, vår kärleks språk, polska med varandra. ”Du vet att älskar dig, men jag tål inte det du gör mot dig själv.”
”Men…” hade jag försökt börja en mening för att förklara mig, för att berätta att jag älskade henne och att jag aldrig ville att hon skulle lämna mig. Din för evigt, brukade hon lova mig och kyssa mig på näsan, eftersom hon var så pass lång behövde hon knappt ställa sig på tå för att göra det. Men hon bröt sitt löfte.
”Jag vill inte höra. Jag tänker gå ut genom den där dörren, och om du vill få tag på mig så får du komma efter.”
Jag minns att hon skrek det för högt, och att hennes fotsteg var för bestämda, så jag hade inte ens vågat ropa efter henne. Det var femte augusti 2008. Jag ryser fortfarande när jag tänker på hennes ganska runda ansikte och långa, rödbruna, trassliga hår. Är det kärlek? När man inte kan tänka på en människa utan att undvika känslan av andnöd och ensamhet?
I ett försök att ignorera tårarna som ville blottas inför det kvava rummet gick jag fram till kylskåpet, som vanligt var det nästan tomt. Hade jag någon gång mat var det för att min yngre bror, Jurek, tyckt synd om mig och kommit förbi med varor. Han var den enda jag hade kvar. Det fanns inga andra. Jureks ansikte gled förbi i mina tankar. Jag log bistert då jag insåg att jag inte kunde minnas detaljerna kring hans ögon, de där specifika dragen kring hans mun eller vilken färg han hade på ögonen.
Kylskåpsdörren öppnades och stängdes utan att jag riktigt märkte av varken kylan, ljuset eller ostlukten som slog emot mig.
Jag gick tillbaka till fönstret, bildade en glipa som jag kunde kika ut genom. Det var vinter. Fortfarande. Precis som för ett par minuter sedan. Eller någon timme. Tidsuppfattningen började krångla redan 2005. Jag längtade efter sommaren, inte efter värmen eller grönskan, utan efter barnen, de som brukade leka i den nu snötäcka parken många våningar nedanför. Om det var tillräckligt vindstilla kunde det hända att deras skratt bar hela vägen upp till mitt fönster, som jag ibland hade på glänt för att jag skulle kunna andas in stadens fräna avgaser, fukt och kyliga, nästan elektriska, spänning som stod mellan alla människorna som bor i den.
Trots att det bara var tidig eftermiddag var det helt tomt både i parken och på parkeringen. Inte en människa stod inom synhåll. Jag ryckte till då jag insåg att jag hade fel. Det var någon där. Jag lutade mig närmare fönstret, tryckte pannan mot det kalla glaset, och kisade. Ett huvud täckt av rödbrunt hår, ett blekt ansikte som jag trodde mig kunna se var riktat mot mitt fönster. Någon som såg mig.
Jag skakade på huvudet. Självklart var det en idiotisk tanke, inte en enda lampa i köket var tänd så jag var strategiskt höljd i mörker. Och jag befann mig dessutom så högt upp att jag knappt kunde skilja figurens röda jacka från de svarta byxorna. Men ändå…
Andan fastnade i halsen på mig och jag snodde runt, stötte till bordet och kastade mig på trötta, skälvande ben ut ur köket så att jag stod på den dammiga hallmattan. Min blick var så hårt fokuserad på dörrhandtaget och jag bet så hårt i läppen att jag inte märkte att mitt gamla bord vinglade till och kastade förstoringsglaset till golvet.
Kunde det verkligen vara hon som stod och väntade på mig utanför? Väntade på att jag skulle storma ut med snön yrande kring mina fötter och omfamna henne? Tankarna virvlade runt i mitt huvud och stressat började jag vanka fram och tillbaka på de två kvadratmetrarna som utgjorde hallen. Om och om igen svalde jag. Skräcken, fasan… allt det där som förstummade fångade mig i rankor av tvivel.
Det skulle inte gå. Aldrig skulle jag lämna tryggheten i mitt hem, aldrig någonsin. Jag visste ju vad som skedde där ute, minns vad som hände med min syster. Hennes skrik väckte mig fortfarande mitt i nätterna så att jag kallsvettig satte mig upp i sängen, hennes bruna ögon jagade mig fortfarande när jag sov och hennes läppar viskade anklagelser i mitt öra.
”Varför räddade du mig inte, Mirek?” brukade hennes röst fråga mig, fast jag visste att det var omöjligt, Romana förlorade för länge sedan förmågan att tala, eller att göra något alls. Och det var mitt fel, jag som bara stod och såg på då kniven gång på gång begravdes i hennes bröst och rygg, tryckas in genom hennes kött och färga gatorna röda.
”Jag kunde inte skydda dig.” hände det ibland att jag svarade, och varje gång jagade det undan hennes röst och jag lyckades glömma bort den tills nästa gång hon ropade på mig i min evighet.
Min hand vilade på handtaget. Jag ville ut, ville inte längre stanna i fängelset jag byggt upp i min fristad. Men jag kunde inte. Inte på sju år. Inte nu.
Hela min kropp skälvde. Jag sjönk ner på knä. Pannan vilade mot dörren. Jag dolde inte längre gråten.
I köket låg den gamla luppen. Glaset hade splittrats i en kaskad av skärvor som brett ut sig över golvet i ett vackert mönster som glittrade lika livligt som snöflingorna som börjat falla utanför fönstret.

Vid grinden till parken, många våningar längre ner, stod Kornelia. Precis som varje dag då hon vågat stiga fram i ljuset. Fortfarande väntande på att Mirek skulle springa efter henne, omfamna henne, älska henne…
Hon andades tungt, placerade sina stelfrusna händer i fickorna och började vandra hemåt genom de dansande flingorna. Nerför hennes kinder rullade tårar som vid hennes haka frös till ispärlor innan de förenades med snön.