jag ville skriva dig de sköraste orden;
min hud dina händer,
mjukmedel för frusna själar.

men du kanske kan det här att älska?

Skrattar jag tyst för mig själv
är jag sällan ensam,
men inför din blick blir jag stum;
du kan aldrig passera samma lögn två gånger.

Din sanning har inte plats för mina,
och detta enda håller jag högst;

en röst som bär sin egen tyngd,
att mörkret faller först vid fönstret,

hjärtslag på hjärtslag på hjärtslag