Plötsligt tog himlen slut. Trots att det var
måndag och inte alls dags klipptes den av.
Du tog korgen och tog upp några änglar
men de flög iväg när de såg att det
bara var vår, deras kokonger ska
öppnas först på sensommaren. De
tog några av molnen men kunde inte
vira in sig i dem, de var så torra
att de sprack nu när regnet
skakats ur.

Vi stod på den taklösa marken och
tittade på fågelflockarna som inte
längre hade några vägmärken, de
landade till slut i träden för att aldrig
använda vingarna igen. Änglarna tittade
lite förstulet på deras färdigvuxna vingar,
men kråkornas kraxande var för sorgset
och näktergalarnas vädjande för vackert
så deras tio hjärtan förbjöd dem att
stjäla något av dem.

Och sen skrattade de! De skrattade tills de
torra molnen blev fuktiga av tårar och
fåglarna tystnade i förundran, men inte ens
gapskratt fick något att lagas.

Du log lite själv när du såg hur de
försökte, men förstod aldrig det roliga i
bristande kokonger och ett taklöst hem.
Du sa att det nu skulle regna in men då
skrattade de bara ännu mer,
inte hade molnen något att sitta fast
i nu.

Vi lät änglarna sitta kvar i våra
vinbärsbuskar ända tills bären mognade,
men sen fick de hitta en egen
trädgård. Småskrattande försvann de ut
och lämnade kvar oss och molnen som
för länge sedan somnat på vår gräsmatta.