ingens axlar klarar en jordbävning
så heller inte
mina

jag vet.
ingen jordbävning här,
inget epicentrum som
ersätter gryningen.

jag vet:
jag orkar.
ligger inte högt på min lista men
jävligt högt på andras,
jag har ju till exempel aldrig
dött eller
inte fått chansen att leva,
aldrig haft en kropp där den
inte ska vara,
inga handformade blåmärken
har prytt mig.

jag vet!
jag älskar mitt liv.
men ni säger att
alla par grälar,
alla par
har sina nedåtgångar.

så kan ni inte bara erkänna att
det är mörkt och svårt
(ibland flera år)
även om
jag har en jävla massa tur?

kan ni inte bara erkänna
att kalla ögon och
att förlora honom
kan räcka
för att jag ska längta bort.

jag lovar,
jag ska göra er stolta
och bli lycklig.
men ibland kan det faktiskt
vara så mörkt och svårt
att jag bara inte
klarar av