nästan glömt
hur din andedräkt såg ut
i skrift

andra språk ligger i din mun och
andra stygn syr upp dina mönster men
precis lik
var
känslan.

minns lättnaden över
den nya smärtan; saknaden
när du var
långt borta istället för
i huset bredvid

men känslan
är oförändrad
om än
tyngre.

kan inte smeka över din vardag
i hemlighet
längre
men mina händer är fortfarande
rödbrända

för jag kan ju inte
sluta älska dig!

och kärlek försvinner tydligen inte
på avstånd.
inte ens tonårskärlek.

när jag smakar på månen eftersom
det är det enda vi
nu har gemensamt
känner jag inte saknad,
jag känner bara dig.

och du gör så mycket ondare
än saknaden