Det är sättet han lämnade mig på som dröjer sig kvar. För någon annan. Och jag vet inte vem hon är. Inte han heller. Längre. För över mitt bröst var han aldrig sån. I mig och vi fanns. Det var när han gled ur som vi försvann. Om och om igen. Till slut. För alltid. Visade det sig. Att han slocknat för gott. För mig. Tände eld på sig själv för henne. Henne. Henne. Och han brinner än. Självmordbombare om någon frågar mig.

Men.

Överlevde när han sprängdes i henne första gången. Fortsatte brinna. Dödade bara mig.

Han tog mitt syre. Mitt skratt och lokalkännedom. Det finns stigar vid mina orkidéer men de leder ingen vart. Leder bort. In. Och jag går vilse på min innergård. I cirklar. Ältar. Fast i ett hamsterhjul som snurrar. Och snurrar. Och snurrar. Återfall efter återfall och tanken på att en rest, en hudcell kan finnas under över. Kastet. Får mig att vältra. Mig bland kuddar. Tvättar och manglar. Vältrar. I minnen. Torktumlar hårda ord och hänger dem på tork. I mitt badrum. Värmer dem med andetag. Och hårfön.

Stelnar. Hårdnar. Kastar sig över mig. Igen. Som en getingsvärm. Sticker, bränner, blöder. Och de surrar ilsket. Hans ord. Som skrik ur min egen mun.

"Över. Över. Över. Över. Över. Över. Förlåt. Över. Över. Önskar att det inte blivit såhär. Över."

Nej. Nej. Nej. Nej. Nej. Är alltid ett nej. Har han inte lärt. Hört. För nej. Jag släpper inte taget. Släpper inte alls. Håller fast vid den sista hudcellen. Snortar den med kokain.

Avgiftning. Eller. Ny drog.

?