Kassandra ligger tyst, säger inget, orkar ej mer bråk.

Fast, ändå jag kan höra alla de tysta barnens nöd.

Deras vädjande apati talar sitt tydliga språk;

Varför vill man inte ha oss, varför vill man vår död?

Varför kastas de ut till gator och soptippar?

Vad har de gjort för ont när vi gör dem detta?

Död och fruktan endast, är det som de förknippar

hot om utvisning med - och det med rätta!

För alla de vakna barnen är det skräcken

för de fasor från vilka de tvingats på flykt,

skuggor ur det förflutna, utan skyddsräcken.

Det hörs i deras verkliga skrik, en inre konflikt

Man hör det i gråten i nattens oroliga dvala,

där fruktan är en allt mera dominerande verklighet.

I rädslan att alltid och överallt vara illegala

är de utelämnade till "förståsigpåares" godtycklighet.

Så här ser verkligheten ut för Zenija och Habiba,

Branislav och Jagoda och allt vad de heter.

De barn som behöver få komma till ro...

De, liksom alla de andra barnen...

...ur de förföljdas och statslösas grupp.