Om du någonsin sett
när kritter släpps ut i hagen,
eller forsen bryter vallen
om våren,
är det möjligt att du sett henne.


Om du någonsin sett en halt hund
komma sin matte till mötes,
då är det möjligt att du sett henne,
en dansös som sträcker sig ut i arabesquen,
en avgrund som ropar till en annan,
en Matilda som valsar vägen fram,
då kanske det är henne du sett.

Hon som bär på historier från dem som glömmer allt,
som fångar blixtar i sin famn vid horisonten,
som lär själva orden att börja längta bort.


Martallarna som öppnar sig vid havets brant,

brokiga fåglar som stillastår i luften,
medan skyarna flyger förbi.
Om du sett solen bryta upp molnens ridå,
eller känt medvinden på vägen hem
och fjärilar som yr över sommarängen.



Om du någonsin sett
den som vandrat ensam
flera mil i snöovädret,
och inte vet om det var Tiden
eller en olyckssyster du mötte

är det möjligt att det var henne du såg.