Men jag är inte deprimerad. Det har jag lärt mig. En läkare på ett program en gång, som jag såg, sa att depression var något man kände som främmande i sig. Sådan är inte jag! Snarare tvärt om, skulle jag säga! Längre perioder av uppstämdhet brukar jag fundera vad som är med mig; jag känner mig inte som mig själv. Sover jag balanserat till råga på allt brukar jag få stå länge framför spegeln för att ens känna igen mig. Jag får leta noga efter de rynkor jag har, eller i alla fall tror jag kommer få. Kanske springer jag några varv, upp och ner för trappan, för att göra mig lite av geisten. Så jag kan känna mig lite vanligt trött och håglös sådär. Vem vet hur många dumheter jag skulle hitta på om jag blott iddes. Efter en vecka eller så börjar jag riktigt sakna oron i själen, tomögdheten och allt det tystnadssinta. I sig är dock saknaden en klen tröst. Och mitt behov av tröst är omättligt.