och mina mycket små fötter var mindre än nu,

tassade jag via hemliga stigar ner från Älvaberg,

till min farmors hus.

För att komma dit gick man i mörker med bara

en ficklampas lysande rundel framför sig att följa.

Inte se åt sidan,

utanför ljuset lurade spökena...

de finns där fortfarande. Man hör dem röra sig när man är ensam.

Sista hindret var att korsa gårdsplanen.

Farmor hade en liten men ack så ilsken tupp, som vaktade

detta sitt rike med sitt liv. Brukade stå länge länge där mellan uthusen,

ännu skyddad, spanade om kusten var klar. Om

jag skulle våga kasta mig ut i fiendeland. Till farmor. I trygghet.

Huset hade många rum, man gick in i ett, smög in i en garderob,

kom ut i ett annat, via hemlig dörr längst inne i garderoben.

Jag, min bror och våra kusiner härjade fritt i hennes stora hus

med alla trädgårdarna, och mystiska uthus. Möjligheten

till lek var

oändlig.

Farmor lärde den 5-åring som var jag, hennes ständiga skugga,

sticka en mössa till pappa, spela schack, tyska rim,

"Messer, Gabel, Schere, Licht, sind für kleine Kinder nicht"

spela på

kristallglas kalla vinternätter.

Pappa var med djuren, farfar var med djuren,

mamma jobbade,

jag var med farmor, tills myndigheterna bestämde

att jag var ett

ensamt barn.

Ett som behövde jämnåriga

och jag fick börja ett år före alla andra, gå

varannan dag

i lekskola. Ingen hade fortfarande listat ut att jag ingenting såg,

det höll jag för mig själv, trodde bara det

skulle vara

så. Där träffade jag min första likasinnade

ensamma

vän, som bara jag förstod, hon pratade nämligen bara danska,

och är för övrigt fortfarande min bästaste.

Men fortfarande

varannan dag

då fick jag vara med farmor. Och och jag sprang

längs stigen för att komma till henne

och hände det att jag var rädd

eller ledsen sjöng hon 

"Solen er så rød, mor

og skoven bli'r så sort.

Nu er solen død, mor

og dagen gået bort.

Ræven går derude, mor

vi låser vores gang.

Kom, sæt dig ved min pude, mor

og syng en lille sang!

Himlen er så stor, mor

med klare stjerner på.

Hvem monstro der bor, mor

på stjernen i det blå?

Tror du, der er drenge, mor

der kikker ned til mig?

Og tror du, de har senge, mor

og sover li'som jeg?

Hvorfor bli'r det nat, mor

og kold og bitter vind?

Hør den lille kat, mor

den miaver og vil ind!

Mågerne og ternerne

har ingen sted at bo.

Åh, hør, nu synger stjernerne

de synger mig til ro!"

och jag är glad

jag långt senare var där och höll henne i handen när hon dog.