jag minns den ensamma känslan och exakt vilken timme på natten 

när sömnlöst stirrade upp i ett husbilstak 

omgiven

av sovande andetag, tack Gud, för just där och då brast något i bröstet

jag menar fortfarande det ljudet som av tyg som rivs itu var mitt hjärta, där jag hjälplöst

klamrade mig fast vid barnet bredvid som om

han kunde rädda mig. Som om

han var min livbåt och fyr i natten. 

Det jag som var Betty dog där, skuggan sitter sedan dess i ett hörn - ylar en obruten hög konstant ton, 

kvar blev avataren, som ett yttre skal en tunn fernissa, nödtorftigt skylande den glödande kärna

pulserande ren

vrede 

sorg - javisst men vad skall jag med den till? Vad skall jag med vaga minnen av ömhet medkänsla

empati, som var det som var hennes essens ingen ville ha, så nu, se mig i ögonen och rygga

för monstret som blänger tillbaks.

Betty dog, Nitro reste sig ur den rykande askan

och hon vill

alla illa. Fortfarande är barnet den ende som omedvetet håller henne jordad och fången. Inget att säga om det.

Han måste få sin tid. Inte mer än rätt.

Betty dog i Juli, sista flämtade hoppet dog i Maj/Juni. En ensam slabbig död i en dikesren,

ful och sönder. Lämnad där av en förbipasserande som varken märkte eller brydde

sig.

Som om - 

planerat.

Och hon Nitro viskar;

glitter smeks bäst bort medelst järnrör.