mot, en lerig slänt där jag halkar och faller ovärdigheten finns enbart i 

sorgen

min ensamma
att inte längre vara speciellt
speciell - och jag blundar, vill bara känna nu, stäng ute min tolkning av din min som i
ren leda
stänga ute
allt utom minnena jag nu samlar genom mina händer de
leder mig till alla mina vackra inmutningar

känslan mot handflatorna av håret på dina armar, så lent så tryggt - som ett stort varmt
snällt djur som värnar mig, värmer mig, nyckelbens vinkel, panna, ögonbryn, skarp stubb och bakhuvuds form, kanske sista gången nu

halsgrops värme mot mina läppar, tungas lenhet, lårs muskler, mages mjukhet, örsnibbs
värnlöshet
bara samla, skapa minnen för jag har alltid sett varje gång som
kanske

den sista - andas in glupa

huds smak, samlar girigt intryck som om jag verkligen vore

blind

inte bara mentalt. Syn var ändå alltid överskattat. Ett billigt marknadsgodis förföriska färger lockar 

ändå bara samma
socker
glömska i la la land. Så enkelt. Bara slippa

tänka.

Jag önskar jag kunde sluppit
tänka 
stängt ute sakerna som sades, de menade att sänka

uttråkad suck när jag kysste dig, skrattet när du gick -  med skarp överton av kyla, och det slår mot solar plexus för där
tappade han intresset

och orden är
som ett riktigt dåligt fotos färd genom cyberrymd. För evigt.