Ute i den mörka vintern kan man se en frusen blomma, denna blomman är jag, det är så man tänker, när man går ensam på en landsväg, det enda man ser är en skymning av moln, och det enda man hör är hur bilarna längre bort åker härifrån, liten som stor eller ljus som mörk, men jag ligger någonstans i mitten och trycker, ute i det mörka vintervädret står jag nu så ful och vilsen, färgen har mist sin färg, och bladen har vikt sig, Jag står där krokig och alldeles vinglig, och jag har en enda tanke?

jag hade tänkt mig en värld med endast två liv och 4 färger, men det finns inte, för varje färg har en speciell känsla, dagligen går man omkring med tusentals känslor i kroppen, och färgerna man ser är bara pigment av något som kunde varit större, denna blomma är full med liv och äventyr, den ser saker dagligen ingen annan kunnat se, och det händer så mycket mer i denna lilla kropp.. alla experiment, all rörelse,