- så mycket mer.

Jag skulle vilja vara levande, stark och fullbordad, men jag är inte mer än människa. En vandrande själ på jorden som åter igen får leva sin historia på ett vitt och blankt papper. ”En helt vanlig tonåring med en livlig fantasi”. Det är vad min kurator brukade säga till mig när jag gick i skolan. Nu för tiden får jag inte höra sådana saker längre, det försvann efter att jag slutade skolan. Scotty som han heter, är en av de få som tagit hänsyn till mig och jag har ett starkt förtroende för honom. Han är en av de få människor som förstår mig & jag kunde alltid komma till honom och snacka, vilket var en grej jag ofta gjorde. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, ibland tog vi även en fika på torget och kollade på alla sorts vandrande individer som gick där utanför fönstret. Människorna i vår by har alltid en plan på hur dom ska gå till väga med saker och ting medans jag tar dagarna som dom kommer..

Chapter one.
- en egen historia.

”Jag sitter på en klippa och kollar ut över havet, jag ser hur solen sakta tar sig nedåt och hör hur fåglarna sjunger i fjärran, det är en väldigt vacker dag i november. Jag brukar tänka för mig själv att när man är som lyckligast, det är då man ska dö. Men jag är inte lycklig, och då finns det ingenting som kan få mig att vilja dö. Min mamma brukade säga till mig; "gumman, när man mår som sämst, det är då man ska vara stark och stå på sig, att ha viljan att ta sig fram i livet". Jag antar att hon har rätt, och det är då det ligger i mina händer att göra henne lycklig. Jag kommer nog alltid att följa min mammas fotspår och ta vara på hennes ord. Det känns som att det är mitt ansvar att ta hand om mig själv och lita på hennes ord nu efter hennes död.. det är allt jag har kvar av henne.. alla fotografier och andra minnen som har kommit till under årens gång har troligtvis blivit till jord nu. - Året innan mamma dog var det en stor eldsvåda på mersilingatan där vi bor, och ett av husen som brann var vårat. Det brann ner i hög fart och brandmännen kunde inte rädda någonting. Den dagen var jag och mamma påväg till sälen för att åka skidor och ha en mor och dotter dag tillsammans, men lyckan försvann hastigt och det förblev ödelagt. På någotvis har den där stora lyckan aldrig någonsin hittat tillbaka till oss. Vi hade ingen försäkring på huset och en massa räkningar att betala. Eftersom det var så pass dålig timing så får man ta dagen som den kommer och försöka klara av den och leva upp till förutsättningarna man har. Men tillslut så vaknar man och inser att verkligheten kommer ikapp en och att slutet kan vara nära även om man bara är 28 eller 67 år. Jag antar att det var de som hände med mamma, livet slukade henne som lågorna gjorde med vårat hus. Det kanske var hennes mening med livet, att dö så ung menar jag, men om man tänker efter, det finns ingen regel på vad som skulle vara just meningen med livet, och inga böcker som säger att såhär är det, så vad är egentligen meningen med livet? - ska man vara lycklig, bilda familj och tillslut gifta sig? eller ska man bara födas, leva och sedan dö? Är det de som är meningen med livet och varför är det isåfall så?. Tankarna rumlar runt i huvudet och jag märker hur dimman börjar komma in och lägga sig i luften, det skymmer allt mer tänker jag och försäkrar mig om att nu är det dags att ta sig hemmåt. Huvudet som var fyllt med tankar och muskler som arbetat, är nu tomt och ömt, kroppen som var fin och stark har nu blivit svag & skakig. Med en oändlig huvudverk & med darriga ben tar jag mig därifrån.. ut i mörkret & bort mot skogen. Stjärnorna på himlen lyser upp marken jag går på, & ljudet som viskar i mina öron är vinden som sakta tar tag i mitt hår. Efter ca 15 minuters gång utan paus stannar jag upp vid en bro och andas ut, men det tar inte lång tid innan jag är påväg därifrån igen. - Paniken kryper upp inom mig och jag får en obehaglig känsla av att någon eller något förföljer mig, ljudet som var så lugnt och sansat har plötsligt blivit tunga andetag i min nacke, jag valde att inte vända mig om, så jag sprang, bort ifrån bron och allt elände. Ur ögonvrån ser jag hur skuggan tar in och kommer upp bakom mig, andetagen blir djupare och marken blir helt plötsligt lätt att stå på.”

- Det är på kvällarna jag skriver, de är oftast då jag kan göra det med känsla och ord. Jag får nästan alltid en bättre förmåga att uppfatta det som faktiskt hänt och att det inte bara händer mig. Doktorn har sagt att det är bra för mig att slappna av, att det är som vilken medicin som helst, och speciellt bra för kroppen. Det var även han som ville att jag skulle skriva ner min historia och hur min sjukdom påverkat mig. Självklart tar jag åt mig äran att göra det, jag älskar att skriva, och får det mig att somna bättre på kvällarna så är det en toppen idé. Men det finns dock en sak jag inte tycker om med det jag gör. Jag får minnas min rädsla, hur paniken i kroppen sprider sig och hur det är att få ett hårt slag i magen gång på gång. Jag kommer alltid att minnas det jag själv upplevt och det jag tror jag upplevt, även om jag hade problem med att skilja på att drömmar och verklighet.

Jag låter pennan glida över pappret. ”Ibland känns det som att jag lever i en lögn, ett krig mellan fantasi och verklighet, På kvällarna förföljs jag av en svart demon, och jag har ingen aning om vem det är eller vad varelsen vill mig. Jag känner mig som en helt annat person än den människan jag är, och inte nog med det, De är någon som viskar på natten. Jag hör röster jag känner igen, men när jag vänder mig om för att kolla, så är det ingen där. - Man kan tro att jag blivit spritt språngande galen”.

Chapter two.
- Verkligheten har förblindat mig.

Ibland får jag för mig att någon ska komma och strypa mig i sömnen, att någon tar tag runt min hals och bara trycker allt vad personen kan, tills jag blir helt blå i hela ansiktet & inte kan andas mer.. tills jag ligger där stenad. Men det är bara min tanke, någon annans dröm, och flertal andras verklighet. Orden ekar i mitt huvud. Det kanske bara är orden och verkligheten som förblindat mig. Det man läser i tidningen och ser på nyheterna kanske går på fri fot och söker sig till andras hus och organ. Jag har ingen aning alls men det skrämmer mig”. När mamma var vid liv berättade hon ofta historier på kvällarna för mig, saker hon själv varit med om, vill uppleva och saker som inte alls har med hennes väg genom livet att göra. Det fick mig att somna bättre och jag hade sällan mardrömmar. Nu för tiden kommer det nästan alltid upp en och en annan mardröm och syn i mina största delar av kroppen.

- När mamma dog visste jag inte vad jag skulle ta mig till, Jag vibrerade av känsla och liv, min rädsla tog över och det gick överstyr. Hon lämnade mig, som alla andra gjort, jag var ensam och jag började oroa mig för vem jag egentligen var, ilskan och rädslan i mina ögon var skräckfyllt, jag kände mig som en blandning mellan hav,himmel, jord, och som vilken människa som helst. Det var inte mänskligt i mina ögon att mina föräldrar kunde dö som en normal människa's tillhörigheter kunde. Personer talade till mig och jag talade till alla andra, vi kunde kommunicera och föra en konversation, men jag snubblade ofta på orden jag ville säga vilket oftast ledde mig på fel vägar. Jag kunde inte skilja på verklighet och fantasi, det var som om dom två olika världarna hade slagits ihop och blivit till en enda stor fyrkant. Det fanns inga gränser på vad folk fick mig att göra och på vad jag gjorde mot alla andra. Jag kände mig besegrad, Utlämnad till att dö, men inte ens döden tog imot mig, det kändes som ett hårt slag i magen. Jag upplevde allt starkare att jag var en svikare mot allt och alla. Det var som om andra människor kunde se in i mig. Och det de såg hade inget värde.

*Gränserna för ditt ”jag” kan bli så upplösta att du upplever att det regnar för att du är ledsen. Och skiner solen nästa dag så är det för att du är glad.*


To be continued..