Mörkret omkring mig håller mig stängd bakom dörrar och bommar
Kylan som ligger och täter i luften ger mig vita vingar
Den ständiga pressen som mig betvingar
av en konkret känsla som uppgavs vara en kraft.
- känn min närvaro.

Jag hör fotstegen som ekar mellan väggarna
Min skräck kommer som ett oväder när olyckan nalkas som en storm
Varenda kropp skändas av grumligt vatten,
som man en gång trott var rent och heligt.
- Hör mina andetag.

”Man måste vara tavlan som skändat ramen för att se sin egen skönhet”.
- Varför döljer du dig?

Jag trodde jag skulle ta del av den sociala mångfalden,
och att varsamt balansera på
sinnlighetens sköra tråd.
- Mina ögon söker i mörkret.

Steg efter steg går jag.
- Du är din egen fiende så länge du låter det hålla på.