Jag har aldrig varit den
att skriva känslor
rakt ut, ner på papper
med klara ord

Jag spinner hellre tjugotre
varv runt sanningen
utochin, kanske lite
bakochfram ibland

och jag släcker alla lampor även om jag är rädd för vad som gömmer sig i mörker och om jag stirrar lite extra länge och rakt in i väggen, blir vi lite mer konkreta då?

om jag slutar tala i gåtor med ord du inte förstår och ser sanningen i att det inte finns några rätsidor på livet, bara aviga som passar med varandra, skulle du tro mig då?

för vi skaver
älskling
men fan, vi skaver i takt