Det sitter en gammal man vid min sängkant. Han bär skjorta och över det en väst. Käppen har han lagt bredvid sig på golvet. Han vet att han blir sittandes här ett tag, min morfars far.

Med sin gamla, rynkiga hand stryker han mig lugnande över vaden. Jag har svårt att somna, det vet han och han väntar tålmodigt. Det finns ingen brådska i hans evighet. Och sovit har han själv inte gjort på många år nu.

Han ser sig omkring i det dunkla rummet. Ler lite grand åt sakerna jag strött omkring mig. Ibland plockar han upp något åt mig, det är så jag vet att han har varit här.

Jag har sällan ordning och kanske är det därför mina tankar aldrig kommer till ro. Splittrad håller de mig vaken. Trofast vakar han intill.

Han dog för länge sen, min morfars far. Långt innan jag föddes med ett skrik till denna värld var han borta. Fast ändå alltid kvar.

För tyngdlös hälsar han ännu på ibland.

...

Och jag tror att jag tror att han finns.