Mirabell vaknade med ett ryck och med andan i halsen.
Det tog några ögonblick innan hon lyckades orientera sig och vänja ögonen vid halvdunklet, men även när hon insett att hon låg i sin egen säng, i samma vindsrum som hon sovit i många, många nätter nu, så fortsatte hjärtat att galoppera och hela kroppen darrade av kallsvettig rädsla. Det var bara en dröm! Bara en dröm.
Hon svalde hårt och drog filten långt upp till hakan när hon åter bäddade ner sig. Hon kastade ett öga på den rostiga klockan som hon hade ställt på väckning – två timmar kvar tills hon behövde stiga upp för att arbeta.
Hon var så säker på att hon var alltför upprörd för att kunna somna om, så hon märkte inte att ögonlocken slöts och att hon åter slungades ut i drömmarnas värld...


Mörkret skrämde honom inte, inte ens i dessa främmande och ganska så ödsliga trakterna. Nej, det var inte mörkret som skrämde honom. Men det var något som ilade av obehag i maggropen, och han kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var.
Han manade på hästen, ville komma fram fortare. Komma fram vart? frågade han sig själv och flinade självkritiskt. Hans mål var ännu okänt, hade ridit omkring ganska planlöst under dessa dagar. Han hade vaknat tidigt denna morgon, inte en människa hade varit uppe och han hade egentligen velat dra täcket om sig och somna om, sova länge. Men det var något, säkerligen något som hade ett samband med ilningarna i magen, som kallade, som ropade på honom, och han ville skynda sig. Skynda mig vart? svarade han irriterat sina egna tankar. Inte trodde han på vidskepligheter, inte. Dumheter. Han intalade sig själv att han bara ville komma så långt bort som möjligt, till världens ände om det så gick.

När Mirabell åter vaknade, denna gång av klockan gälla skriande, hade hon redan glömt nattens mardrömmar. Hon svingade de bara benen över sängkanten och omfamnade huttrande sig själv; det var kallt och obehagligt utanför filten.
Försommarens ljusa mornar gjorde att hon inte behövde tända den lilla stearinstumpen bredvid väckarklockan för att se något medan hon utförde morgontvätten, klädde sig och satte upp håret. Usch, så hon hatade mornar! Det var så kallt att hon rös ända in i benmärgen, ja, nästan ända in i själen.
Hon hade precis slängt upp det långa, solblonda håret i en knut när hon hörde sin matmors tunga steg i trappen. Åh, måtte de inte tro att jag är sent uppe, tänkte hon och hastade sig mot dörren.
Det visade sig att fru Berndt kommit upp på vinden för att leta efter sin jättestora kopparkittel. Hon hade dagen innan blivit förvarnad om att några unga rika herrar skulle hålla en liten fest på värdshuset för att fira starten på den nöjesjakt som de strax skulle ge sig ut på.
”Kom och hjälp mig, jänta, att bära ner den här. Den här orkar ingen bära själv”, skrockade fru Berndt och tänkte bekymrat på sin onda rygg, som blev sämre och sämre för varje vecka som gick.
Med gemensam kraft påbörjades alltså Mirabells dag med att bära ner den jättestora kopparkitteln till värdshusets kök. När de hade satt ner kitteln på den stora spishällen satte fru Berndt sig ner, tog sig för ryggen och suckade.
”Ojojoj, det känns rent som jag bryter ryggen av mig, jänta. Så blir det, tacken för alla år man arbetat hårt. Man arbetar ryggen av sig.” Hon suckade än en gång och strök sedan undan några stripiga gråsvarta testar från det runda och svettvarma ansiktet. ”Seså, vi har mycket att stå i idag, med festen och allt. Var i himmelens namn är Ellen någonstans? Hämta henne, är du go!” Det var inte så mycket en bön som en order, Mirabell kände fru Berndt alldeles för väl. Så hon släppte grytorna som hon höll på att torka av för att gå över till en liten byggnad bredvid värdshusbyggnaden, i vilken Ellen Berndt säkerligen låg och drog sig i sin varma, sköna säng.
Mycket riktigt, när Mirabell knackade på dörren till Ellens kammare och ropade hördes ett svagt gruffande till svar.
”Låt mig vara. Aldrig får man sova ut”, suckade en sömndrucken röst.
”Fru Berndt vill ha dig i storköket genast”, meddelade Mirabell och smålog. Hon kände Ellen, det var inget ont i henne. Men hon var fruktansvärt lat och bortskämd, som liten hade hon säkert fått allt hon någonsin velat ha av sina värdshusägare till föräldrar.
Nu var det emellertid meningen att Ellen skulle tränas till att bli en god kokerska och till att kunna driva värdshuset tillsammans med sin tillkommande. Mirabell hade hört herr och fru Berndt konspirera om någon slags överenskommelse med storbonden Pers yngste son, som för all del inte var så ung. Han var närmare 40 än 30 och Mirabell visste att Ellen absolut inte hade ögon för honom. Det fanns en annan som bar nyckeln till hennes hjärta.
”Mm, jag kommer…” mumlade hon, halvt sovandes. Mirabell suckade och öppnade kammardörren.
Ellen blev lagom glad när hon bryskt blev omskakad av sin väninna. ”Ja, jag sa ju att jag kommer!” fräste hon och svängde benen över sängkanten. ”Aldrig en lugn stund, aldrig en chans att vila ut. Än ska man hit, än dit…” muttrades det medan Mirabell lämnade kammaren och återvände till fru Berndt och morgonens bestyr i värdshusköket.