Det finns eldflugor baby. I mitt tak av stjärnor. De fläckar synen likt fotoblixtar som dröjt sig kvar. För länge.

Som jag.

Men vi behöver inte vara rädda mer. Du kan andas igen. Nu har alla desperata rop äntligen ekat ut. Bara något enstaka r kan möjligtvis rulla kvar.

Dovt.

Mina väggar har flagnat från minnen. Smekningar på min hud har jag spacklat bort. Sandpapprat och slipat. Jag har ordnat min fasad.

Andats till insikt.

Orden du aldrig sa. De som låg mellan varje rad när du särade dina läppar och jag mina ben. Deras mening nådde fram till slut.

Du var för bra för mig.

Det är okej baby. Jag har eldflugor i mina drömmar. Du har vett. I din oklanderliga aura finns ingen plats för en kittlande svärm av brinnande klot.

De har vingar.

Liksom jag. Du lever på marken, mina tankar flyger långt iväg. Och jag saknar sans utan att sakna. Vi vet båda att med det kan du inte leva.

Och förnuft bortom sunt skulle kväva mig.

Till slut.

Nu strör jag jord över oss. Gräver djupt, begraver och sörjer klart. Med mig fick du ingen ro och jag hade vissnat i din perfektion.

Så jag lyfter. För jag, jag behöver också vara bra. Trots att jag aldrig blir fulländad som du.





The End.