Jag kan inte följa några mönster. Ingen anvisning är skriven för att lösa. Mig. Står det socker spiller jag och vid spara lyckas jag radera. Han säger att jag är omöjlig. Låst. Att jag inte går att förstå. Älska.

Jag svarar med att röra. Smeka honom fast. Tills han jäser över och går.

För alla lämnar. Förr eller senare så fryser jag fast utan famn att falla. In i. Kan inte vara skinnflådd då. Öppen är sårbar och varm mitt svar på blottad. Till förbannelse och trasighet. Om jag låter mig flyga förstår han väl att jag dör om han svävar iväg? För jag kraschar. NÄR han går. Inga om i hans blick och vingars slag.

De.

Flyr aldrig. De är samlade när de lämnar. Lättade och jag tyngd. Feldoserar kärlek på rutin och kollapsar över kalla golv i tomma rum. Andningsuppehåll som studsar mellan väggar och haglar över ensamt jag. Piskar och uppfostrar. Att aldrig öppna mig igen.

För allt är konsekvenser. Av mig. Endast.

Vettskrämd när han säger att han vill. Komma innanför. Inuti ja, kom du. Men förstå nej. Jag är inget han skulle tycka om. Eller? Vågar jag låta honom då jag vet att det påskyndar processen. Avlägsnandet. Av hud. Kropp och stötar.

?

Nej.

För elektriska stunder felkopplar till slut ändå. Alltid och med smärtfulla slag.

***

"Jag vet inte vem du är."

Dörren darrar lite när han gått. Mina händer darrar mer.