Prinsessan satt i ensligt torn
Kamma’ sina lockar
Hörde ljud från gammalt horn
Men’s hon laga’ sockar
Ljudet närmades med fart
Bredvid henne fanns det snart
En räddare i nöden
Som inte tappat glöden
Han höjde svärdet högt mot skyn
Hon tittade förundrat
Och höjde sen ett ögonbryn
Åt mannen som in, dundrat
På hennes rum med draget svärd
Och bjöd henne med på färd
Ut i vida världen
Men hon stannade vid härden



Ty prinsessan var en riktig typ
Som hade tappat vettet
Hon var rädd för alla kryp
Och var klen till sättet
Så prinsen tog sitt svärd och gick
Ingen prinsessa med han fick
Men han sörjer inge’
För mycket mer han finge
Han fick ett slott och en kostym
Och en massa flickor
Och en hatt med väldig plym
Och guld i sina fickor
Och sessan han ej sörjer mer
För han har räddat många fler
Som hans hjälp uppskatta
Och lite mera fatta