skriver jag en rad så kan jag inte sluta och det blir bara ostrukturerat babel och så kan vi inte ha det
inte alls

nej, så kan vi inte ha det, för samhället är byggt med lag och normer, normer som strypkoppel som fjättrar oss inte vid våra egna tankar värderingar och känslor utan vid pöbelns arga uttalanden och häpna miner vid "nakenschokar" i schlagerfestivalen

för alla älskar ju schlagerfestivalen med allt glitter som är som stjärnor och man får ju lära sig som liten att sikta mot stjärnorna men passa dig för att vara bättre än någon annan för då jävlar, men man kan ju alltid försöka med risk för att bli utfryst av det tvetydiga, satanistiska helvetet där alla ska med och alla ska vara likadana för fan om någon är annorlunda, då slaktar vi fanskapet och
kallar den för "mördare"

fär är man bättre än någon så är man speciell och vågar man erkänna sig speciell är man galen, men är man galen känner man inte sorgen eller skammen av att bli utpekad skrattad åt eller hänger inte med huvudet efter att ha svikit en vän, är man galen känner man inte pöbelns känslor utan sina egna, är man galen är man själv till slut en mördare där man själv spelar båda huvudrollerna,

i filmen som ingen vill se för att den handlar inte om en själv, och mitt i allt drama är det dags att inse att till syvens och sist handlar allt bara om en själv och ens egna jävla ångest och det spelar ingen roll hur mycket hjälp man får för man vägrar ta emot det. istället skär man armen full av sår för att man har inbillat sig att det löser alla problemen, men såren är kvar för evigt och filmen

rullar vidare, men ingen förstår eller ens hör budskapet för alla skriker i munnen på varandra, ingen frågar dig, alla bara attackerar, attackerar från all håll och kanter tills du håller händerna för öronen och tvingas inse att du inte bryr dig, och slår dig själv medvetslös i en desperat jakt på inte meningen med livet utan meningen med att ha en mening att leva för

att meningarna är slut. den där jäveln som alltid sätter sig bredvid dig på bussen tar alla meningar och alla ord, och det enda du har kvar är de skamfulla tankarna du tänker om hur du vill plåga och lemlästa honom. få honom att känna äkta smärta, så att du på något vis ska få känna att du har det inte värst ändå, det är mannen bredvid dig som har det jobbigast, när han ligger och vrider sig som

för i vridningarna och tvisterna och förvrängandet och missförståndet aav ord brev och kärlek så har du funnit njutning av de mså sakerna, inte de små sakerna som pöbeln blir vild över som de klicheartade första daggdropparna i grästet utan sjuka, förvridna och hatfyllde små saker att glädja dig över
som att se det hemska utan att känna det, som att veta sanningen medans du matar de runt dig med svärtade lögnenr direkt ur din hand
för att sedan luta sig tillbaks för att se på hur de vrider och vänder på varaenda gatusten för att hitta skatten som du redan sitter på

men som du inte märker
för att skatten är din egen stolthet, och den brukar vi trasiga människor sitta på, som för att gömma undan den så att folk ska tycka synd om oss. men i mörkret och vilsenheten hittar man ändå någonting att hålla sig fast vid, och det brukar oftast vara tryggheten i att ha fullständig kontroll ,men om man vågar släppa taget kan man ge sig fan på att man faller och känslan är underbar.
total viktlöshet och inga bekymmer för att sedan slå i botten och aldrig kunna ta sig upp
för att man satt på stolthetsskatten med kartan i handen men ingen aning om vad som är upp och ner, och det är då räddaren kommer och slår en i ansiktet och spottar på en ända till man slår tillbaka, och det är först då man verkligen vinner

men vissa vinner aldrig, höga män och kvinnor i kåpor med kors, halvmånar och heliga texter spenderar sin dagar med att leta efter skatten som inte ens finns, den som kräver att du släpper allt och faller, den som begär av dig att släcka alla lampor och dra föärgen från alla tavlor för att sedan spendera resten av livet med att färglägga allt igen, den som inte ens finns, den som är meningslöshetens

värsta fiende: lyckan. det finns inte lycka på riktigt. bara ett gäng glada gubbar som lever livet, och kanske är det så vi alla borde göra, för när vi har färglagt tavlan förstår vi att det var inte värt det, tavlan blir aldrig lika fin som innan, utan man får lov att nöja sig med det som är, och det är inte hela världen om det inte blir bäst, för bra duger. och det ä rdet som mamman egentligen
vill att hennes dotter ska veta
för annars kommer dottern bli en sån där som skär sig i armarna för att veta åt vilket håll fötterna pekar så att hon inte landar på huvudet när hon kliver ur sängen
för att om hon inte får rätsida på sitt liv faller allt samman i ett kaos av oumbärlighet och selekterade minnen
som vi kallar för tonåren